Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. På giljarfärd. -- Förmälning. -- Gemål och barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medusasynen af ett blodbad, lika grymt och himmelsskriande
som det stockholmska, han, som, lik Vasa en proskriberad
flykting, dolde sig i främmande land – den fädernas skälfvande jord, när han återkom med segervisshet i sitt tysta
bröst, knappt vågade bjuda ett fotfäste; han, som i blomstrande provinsers mordbrand med siarklarhet skådade ett
Fenix-bål; han som trodde det omöjliga och utförde det –
som mot fiendernas legioner drog ett enda, gudavigdt svärd,
af Herran förvandlad! till ett undrets verktyg; han, som trots
konung Filips arméer, Albas blodsdomar, spanska konseljens
ränker, romerska kurians utskickade, Don Juans list, prinsens
af Parma bedrifter, hertigens af Anjou stämplingar, de sinas
oro och klentrogenhet, de missnöjdas illvilja och forsat, de
inre söndringarna och religionstvisterna, ja oaktad! fem sammansvärjningar mot hans lif bildade denna mäktiga statskropp, som gjort elementerna och människoandens krafter
till sina vasaller, skyddad mot naturens och fiendens härjningar genom dammar, flottor och härar, själf en stor dam,
som europeiska bildningen upprest mot barbariet – – –
Icke endast åt oraniska ättens svärdslinje har minnet bundit sina immortellkransar. Namnet Oranien gifver icke blott
för örat en återklang af vapen och manlig heroism. I dess
krigiska ljud, i det väldiga rasslet af flandriska svärd och
pansarklädnader blandar sig en silfverton af kvinnlig höghet
och tillbedjansvärdhet. Och önskar hjärtat att i ett namn som
i en brännpunkt samla sina känslor för kvinnligt värde och
kvinnligt behag; önskar det att med ett slag angifva alla
sina rörelser; att för inträdet i dess helgedom meddela icke
en dagens, men en evighetens lösen; att med ett enda ord
beteckna allt, för hvilket det i helig kärlek lågar – behöfver tanken att till en ljudbild förena allt det, för hvilket
den hyllande böjer sig, allt det, till hvilket den hänryckt
lyfter sig, sedlig skönhet, upphöjda själsgåfvor, änglalik godhet – hvilket namn bildar tanken och klappar hjärtat för,
om icke namnet <i>Louise>/i> af Oranien? ett namn, som tillhört
den store Vilhelms maka, den store amiral Colignis dotter,
förvaradt af eftervärlden såsom en relik – ett namn som
nu tillhör vår kronprins’ gemål.
Lovisas uppträdande på Sveriges horisont är, såsom solen,
föregånget af en skön morgonrodnad. Vi hafva redan förut
lärt oss att vörda en drottning Louise, Fredrik den andres
syster och Vitterhetsakademiens stiftarinna.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
