Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Reformationstiden, 1523—1617 - 3. Gustaf Vasas regering, 1523—1560; den inre förvaltningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gjorde rusttjenst för sin frälsejord och var för det mesta
befriad frän andra utskylder; men det var ett allmänt missbruk,
att skattelagd jord drogs genom köp, förpantning eller rent
våld under frälset. Redan år 1539 utfärdade konungen ett
strängt förbud rörande denna sak, men detta sjelfsvåld
upphörde dock ej. För öfrigt räknade ej konungen för egen del
så synnerligen noga med bondens eganderätt. Enligt Gustaf
Vasas uppfattning var hvarje skattskyldig jord egentligen
kronans egendom, till hvilken bonden endast hade
nyttjanderätt. I stöd af denna sjelftagna husbonderätt blandade
konungen sig efter eget godtfinnande i böndernas enskilda
hushållning och utfärdade förordningar, huru de skulle bruka
sina egendomar, sköta sin ladugård m. m. Sjelf var Gustaf
den största landtbrukaren i riket och inrättade i flere delar
af landet kungsladugårdar, på hvilka gårdsfogdar å hans
vägnar innehade husbondemagten. Dessa landtgårdar, hvilka
betraktades såsöm konungens enskilda tillhörighet (“Kongi. Maj:ts
arf och eget“), voro dels gamla kyrkogods, dels genom köp
eller annan öfverenskommelse förvärfvade privatgods. Det
sjelfrådiga sätt, hvarpå konungen understundom förökade sin
enskilda jordegendom, är just icke alltid prisvärdt. Men Gustaf
ansåg sin egen fördel äfven vara rikets fördel, och hans
landtgårdar voro i sitt slag * mönstergårdar för allmogen.
Af synnerlig betydelse var Gustafs omsorg om
utmar-kernas befolkande, hvartill närmaste orsaken var behofvet att
försäkra de aflägsnare gränstrakterna mot Rysslands anspråk.
Utmarkerna hadc hittills varit folkets gemensamma egendom;
men enligt Gustafs uppfattning tillhörde de kronan och
nybyggare uppmuntrades att nedsätta sig derstädes. Från år
1547, då Gustaf Finche blef ståthållare på Nyslott, började
man med ifver arbeta för det nordliga Savolaks’ (savoiaksarnes
“Lappmark") befolkande, och inom kort uppstod här en ny
socken, Tavisalmi eller Kuopio, som sträckte sig från
Rantasalmi rå norrut. Mindre benägna voro tavasterna att följa
konungens afsigter i detta syfte; sjelfva lade de ej hand vid
verket, och de sågo med missnöjda blickar, om andra gjorde
det. Då svenskarne i Österbotten med konungens samtycke
hade bygt gårdar i trakterna af Lappajärvi, nära tavastländska
gränsen, kommo tavasterna att plundra och bränna dem. Gustaf
var dock ej den man, som till följd af ett dylikt motstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
