Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Reformationstiden, 1523—1617 - 6. Klubbekrigets tider, 1592—1600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äfven i trossaker följa Sigismunds åsigter. Redan vid
kröningen i Sverige hade han gjort försök att uppvigla folket emot
Upsala mötes beslut, kallande detta “ett kalfskinn“, som ej
hade mycket att betyda. Nu ville han åter vid höstmarknaden
i Åbo 1596 tvinga det finska presterskapet att åter upptaga
de katolska kyrkobruken. Några motsträfviga prester kastades
vid detta tillfälle öfver muren ut från kyrkogården, och då
klagomål öfver denna våldsbragd framfördes till marsken,
svarade han hånande, att han ej visste något annat råd, än att
de skulle kastas samma väg tillbaka, men denna gång mycket
kraftigare. På svenska sidan renades just samtidigt
församlingarna från återstoden af katolicismen. Men för öfrigt begynte
Karls’ställning blifva allt svårare; ty riksråden lutade alltmer
och mer till Sigismunds parti. Då hotade hertigen att afgå
från riksföreståndarskapet och sammankallade af denna
anledning ständerna till Arboga i Februari 1597. Hans
hufvud-ändamål var att få ständernas hjelp och understöd emot
Fleming. Å andra sidan rustade sig nu herr Klas till ett
ordentligt härtåg emot Sverige förstinstundande vår, då Sigismund
åter skulle infinna sig i sitt rike. Sålunda mörknade den
politiska himmeln dag från dag. Men innan åskmolnen
emellan Finland och Sverige ännu hunno urladda sig, hade i
.Finlands eget sköte ett .inhemskt krig uppflammat, hvars orsaker
och vexlingar tarfva ett närmare utläggande.
Vi hafva redan förut omtalat den finska allmogens
förtrampade belägenhet under det långvariga ryska kriget. Den
största tungan utgjorde inqvarteringen och underhållet af
krigsfolket, som under namn af borgläger var folkets fasa,
isynnerhet derför att under skygdet deraf för det mesta utöfvades
det ohyggligaste öfvervåld och de sniknaste utpressningar.
Redan vintern 1593 hade detta förhållande framkallat ett,
uppror i Rautalampi, såsom förut är nämndt. Men isynnerhet
efter det freden blifvit afslutad, uppstod hos Finlands allmoge
den naturliga fordran, att borgläger-tungan ändtligen skulle
aflyftas, och man vände sig i denna sak såväl till Fleming
som till hertig Karl. Den förstnämnde gaf kort besked på
dessa fordringar och mången folkets man fick med lidanden
och fängelse böta för sin djerfhet. Endast marskens maka,
Ebba Stenbock, kunde någon gång beveka honom till
skonsamhet. Hertigen deremot hade genast från början utfärdat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
