Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 5. Adolf Fredriks regering, 1751—1771, samt en blick på tidens kulturförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till 60 millioner daler silfvermynt, hvilket efter denna tids
kurs utgör 48 millioner finska mark. Men förderfligare, än
rikets skuldsättning i och för sig var, var den omständighet,
att man hade tillgripit bankens medel till fyllande af statens
behof. Deraf följde nämligen, att banken redan 1745
upphörde att inlösa sina sedlar, allt metalliskt mynt sökte sig
väg till utlandet, och i den inhemska rörelsen syntes nu mera
endast pappersmynt, hvars värde i förhållande till silfret dag
från dag var i sjunkande. Kedan år 1746 var sedelmyntets
kurs endast £ af nominella värdet. Men det var egentligen
pommerska kriget, som helt och hållet ruinerade bankens
ställning. Då efter al pari 9 daler kopparmynt motsvarade en
silfver-riksdaler, betalades redan år 1746 för riksdalern 12 daler
kopparmynt i bankens sedlar, och år 1762 slutligen 27 daler,
så att pappersmyntets gångbara värde endast utgjorde $ af det
nominella. Efter fredsslutet fingo väl sakerna ett något ljusare
utseende, i det man år 1765 endast räknade 21 daler
kopparmynt på riksdalern. Men just denna föränderlighet i
penninge-värdet var en olycka, som med det snaraste måste afhjelpas.
Tyvärr voro Mössorna alldeles oförmögna att utföra ett så
ömtåligt värf. Förgäfves sökte Anders Chydenius såväl
muntligen i presteståndet, som äfven inför allmänheten genom
flygskrifter framhålla “huru riket skulle upphjelpas genom ett
naturligt finanssystem Hans förslag förkastades, och
författaren fick en tillrättavisning af Sekreta-utskottet samt
uteslöts slutligen genom omröstning helt och hållet från sitt stånd.
Och likväl var det förfarande, som Chydenius föreslog, det
enda förnuftiga och möjliga. Enligt hans åsigt var
sedelmyntets sjunkande värde ej en tillfällighet, utan allt från år
1757 ett stående faktum, så att i sjelfva verket största delen
af bankens sedelmynt var utgifven just efter denna lägre kurs.
Fördenskull borde äfven banken inlösa dem endast efter hälften
af deras nominella värde, men denna inlösning borde genast
begynna. Enskildas förbindelser före år 1757 borde inlösas
enligt fulla silfvervärdet, men de af senare datum efter olika
kurs för olika år. Men Sekreta-utskottet bestämde ett alldeles
motsatt förfarande. Kursen skulle nämligen småningom
upp-drifvas, ända till dess det slutligen åter blefve möjligt att
öppna banken till sedlarnes inlösande for fulla värdet. Denna
plans framgång berodde deruppå, att kapitalisterna ej skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
