Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - E. Bergman. Religionsmålet mot studenten Erik Molin 1734—1739
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2\S E. BKKGMAX
vara ensidigt, predika »om bättringen och att människan utan
den ingen del äger i Kristo?, än att drifva saken dit de gjorde.
Världsliga domare, åtminstone flertalet af dem, som kommit
med Molin i närmare beröring, hade fått en annan och bättre
tanke om honom. ^
Att säga nägot särskildt om Molins karaktär och person
kunde synas öfverflödigt efter de många anföranden af honom,
som i det föregående blifvit citerade och hvilka tillräckligt
utvisa hans sinnesart, om icke de ofördelaktiga omdömen om
honom, som at historien upptagits, syntes oss behöfva korri-
geras. Han skall ha varit »en högfärdig och i sig själf för-
älskad människa», det är det enda, som om honom i detta
stycke förmäles. ’^ Omdömet härstammar från pastor Murräi
vid tyska församlingen i Stockholm, utsedd prästerlig depute-
rad vid konferenserna med Molin hösten 1737. Dock präster-
skapet var i dessa strider själf anklagande part, och huru svårt
har det icke i alla tider befunnits vara att atgifva opartiska
omdömen om teologiska motståndare.
Mera tungt vägande måste vi därför anse de yttranden
vara, som kommo från annat, mera objektivt håll, så t. ex. det
ofvan anförda från hof rätten år 1734, där Molin framståilles
som en »böjelig yngling, kvilken i denna religionssak gärna
skulle låta säga sig».
Emellertid, att söka göra honom till nägot helgon är icke
\’år mening. Att han hyst en orubblig tillförsikt till sin upp-
fattnings riktighet och dess gudomliga berättigande, framlyser
öfverallt, och att detta föranledt honom till skarpa utfall mot
sina motståndare, kan ej nekas. Vid sidan däraf gå dock så
många rörande yttranden af hans barnsligt-ödmjuka ställning
till sin Gud, inför hvars ögon han ville vandra och för hvilken
Pierre han ville stä eller falla. Några sådana må här till sist
anföras: »Jag hafver inför Guds ögons bepröf vande beslutit
att på ingen människas person se och ingen människa till
viljes tala, emedan hvar jag det gjort, kunde hända, att min
* Se biligan l.
’ Cornelius: Sv. kyik. hist. efter reformationen II: 67. Henning:
Dippclianismen i Stockholm s. 121.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
