Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - E. Herlenius. »Predikare-Lena» eller »Hvita Jungfrun». Ett litet bidrag till kännedom om de andliga rörelserna inom Linköpings stift från 1800-talets början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»PREDIKARE-LENA» ELLER »HVITA JUNGFRUN» 1 83
medveten om, huru imponerande och auktoritetsgifvande ett
hänvisande till högre härkomst kan vara och skydde därför ej
att begagna sig däraf, då hennes föräldrahem hörde. under ett
greflig^ fideikommiss. Ännu i dag, då minnet af henne väckes
till lif hos de gamle i socknen, kan man fä höra den anmärk-
ningen genast framkastas: »Hon var adelsdam».
Sin predikoverksamhet fortsatte hon, om ock i mindre
skala och inom ett mera begfränsadt område, äfven efter sitt
intagande på fattighuset Vid ett dylikt tillfälle hade hon,
iklädd det hvita linnet, uppträdt i en vid k>Tkan belägen stuga,
gemenligen kallad »Glappa», hvarvid dåvarande komministern
i församlingen, åtföljd af sin dräng, infann sig, troligen för att
öfvervaka ordningens upprätthållande. Han möttes därvid af
»Hvita Jungfrun» med hälsningen: »Jaså, det är pastorn. Jag
trodde, det var en annan buse». — Några af de närvarande
började äfven använda glåpord mot komministern, men de
flesta hade vid hans inträde rusat ut i ett angränsande rum,
men som detta ej var inredt eller försedt med golf, tumlade
de i en hög ned i gropen, och en allmän villervalla uppstod.
Under sina sista lefnadsår tyckes Helena dock hafva
uppträdt sällan, och hon gjorde ett vemodigt intryck, skröplig,
som hon var, fattig, föråldrad och med förbleknad helgongloria.
På fattighuset afled hon den 23 januari 1859.
Att Helena Ekblom själf ansåg sina syner och drömmar
som gudomliga uppenbarelser, är utom allt tvifvel, och med
alla sina egenheter var hon dock en varmt och innerligt religiös
kvinna^ som ansåg som sin plikt att bidraga till Guds rikes
utbredande på jorden, då hon därtill trodde sig hafva erhållit
särskild gudomlig kallelse. Hennes bok vittnar ock om ett
renare sinne än. hos många andra af hennes likar, men hon
kan likväl icke frikallas från den hos sådana personer ej säll-
synta egenkärleken, som ensam är nog att omintetgöra all
verklig kristendom. E. Herlenius.
Tillägg: Redaktionen har så mycket mindre velat vägra
plats för ofvanstående »bidrag», som Helena Sofia Ekbloms
uppträdande och hennes behandling af myndigheterna onek-
ligen har ett verkligt kyrkohistoriskt intresse och på sin tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
