Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - J. Helander. Hedendom och kristendom inom den äldsta svenska missionskyrkan. Fragment ur ett större efterlämnadt arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 8 J. HELANDER
sig lös emot valuta af offer eller löften. ^ Lyckades detta icke
med den ena guden, var det honom obetaget att vända sig
tiU en annan. Nordbornas världsåskådning var i den mening
alltigenom religiös, att de allestädes mötte sina gudar som lifs-
behärskande makter och voro sysselsatta med ett ständigt ut-
forskande af deras behag. Då de kristnes Gud kom i ropet
för sin makt, hemsöktes missionärerna af rådfrågare, hvilka
ville göra dem till läkare och undermakare å den nye Gudens
vägnar. De kristnas förhoppning uteslöto icke denna uppgift,
och Rimbert låter särskildt den nya tron triumfera öfver heden-
domen genom plötsliga helbregdagörelser i samband med dopet. -
Enligt gammalgermansk häfd tjänade ordalia som bevis-
medel i svårlösta rättsfall, och genom samma direkta vädjan
till gudomen afgjordes andra viktiga angelägenheter både i
det offentliga och enskilda. Man sporde efter tecken ur elden
eller offerdjurens blod, ur fåglarnas flykt och de heliga hästar-
nas rörelser. Ännu vanligare var att lotten kastades för att
utransaka gudarnas önskan. * Under kristendomens och heden-
domens kamp möttes man å båda sidor i naiv förtröstan till
dessa divinatoriska orakelspråk. Svenskarna erforo medels
lottkastning de gamla landsg^darncis storsinne att lämna rum
för den nye gudens kult, och på samma väg vunno de be-
^ Cui frequenter in quacumque necessitate positse, ut more eoram idolis sa-
crificaret, suggestura est. . . Vita Anskarii cap. 20.
’ Multi quoque apud eos inBrmitatibus deteoti, cum se fnistra idolis pro
salute sua sacrificasse viderent et a propinquis suis desperarentur, ad Domini mi-
sericordiam confugientes, christianos se ficri devovebant. Cumquc accito sacerdote
baptismi graliam percipissent, statim incolumes gratia divina lai^giente fiebant. Vita
Anskarii cap. 24.
^ Lottkastningen gick s& till, att af ett fruktbärande träd skars en gren ocfa
sönderdelades i stafvar, hvilka försågos med mystiska tecken eller runor. Dessa
utströddes pä mäfä öfver en hvit duk. Efter böner till gudarna, som vid offentliga
angelägenheter förrättades af någon statspräst och vid enskilda af husfadern, upp-
lyfte funktionären med ögonen vända mot himmelen tre gånger en af staf varna odk
tydde de inristade tecknen. Svaret var ett enkelt ja eller nej eller stundom något
längre orakelspråk, som åstadkoms genom att sammanfatta stafvamas tecken till en
formel. Jfr Tacitus’ Germania cap. 10 och Adam af Bremen I, 8, som ur andra
hand genom Rudolf af Fulda återger Tacitus’ skildring. De hedniska bruken Tid
gudarnas rådfrägning tillämpas af honom på Saxar, svenskar och slaver.
Jfr likaledes Adams schol. 128.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
