Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herman Lundström. Anteckningar om en märklig folkpredikant och »vetenskapsman» från Linnés dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KN MÄRKLIG FOLKPREDIKANT M. M. FrIn LINNÉS DAGAR 247
Ingenting torde hafva beredt Westbeck större namn-
kunnighet än den likpredikan, han höll öfver prosten E. J.
LOHMAN. ^ Då tämligen besynnerliga och tydligen på fri
hand konstruerade uppgifter om denna predikan möta i littera-
turen, torde några utförligare utdrag ur densamma här för-
svara sin plats. Predikotexten var Fil. i: 21 ff. och ämnet:
Heliga orsaker, hvarför trogne lärare och andra Guds vänner
gärna vilja här bli/va kvar och lefva och ändå gärna dö och
skiljas hädan. Med särskildt intresse dröjer predikanten vid
apostelens ord: i^båda delarne ligga mig hår dt uppåi>. — »Nu
— säger han — under ett sådant hiskeligit kval vid Pauli
lofliga val skulle man lätteligen komma på den tanken, att
kvalet måtte ju kunnat vara så alldeles betydande, hälst som
båda delarne, såväl till att lefva som ock till att dö hafva
varit honom lika angenäma, lika om hjärtat och gjort honom
alldeles lika, hvilketdera, som ske kunde. Men, då vi efter-
tänkom, att en mö och jungfru, som hafver tvänne friare, dem
hon lika vördar och älskar, finner visserligen i sitt hjärta, att,
svenska ordspråket är sannt: den som kommer i valet, han
kommer i kvalet. När vi ock desslikes betänkom, huru Re-
becka, Isaks hustru, var hafvandes med tvenne lika kära barn,
Jakob och Esau, och hon utöfver den vanliga födslopinan
kände med ännu större smärta, huru barnen stöttes i moder-
lifvet, så att hon enkom däröfver nödgades skria: Efter mig
så gå skulle, hvi är jag då vorden ha/vande f Gen. 25: 22.
Så kan man ock allerbilligast tänka, att när tvänne féist lika
kära delar, men af den allerstörsta vikt i världen, som lif och
död är, när dessa komma in i hjärtat till sin största kollision
och sammanstötande, så måste de orsaka en den allerhäftigste
hjärtats rörelse och förbråkande. Att ännu sättja saken uti
mera ljus, så hör en historia! Fienden hade gripit en fader
med dess bägge vuxne söner. Alla tre skriade de bara om .
Pardon och att få behålla lifvet. Fienden ville ingalunda,
utan idel mördande. Men gamble faderns och drängeu-nes
idkeliga och täta skri, rop och tårar bräkte det så långt, att
fadern tillika med en son skulle få lefva. En son skulle
* Tryckt i Uppsala 1759,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
