Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar - P. H. Brown. History of Scotland, vol. 2. Cambrigde 1902. P. H. Brown. Scotland in the time of queen Mary. London 1904. Andrew Lang. John Knox and the Reformation in Scotland. London 1905. J. P. Whitney. The Reformation. London 1907. Thomas M. Lindsay. A History of the Reformation, vol. II. Edinburgh 1907. J. H. Shepherd. Introduction of the History of the Church in Scotland. London 1906. Anthony Mitchell. A short History of the Church in Scotland. London 1907. Anm. af E. L—ll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i68 GRANSKNINGAR OCII ANMÄLNINGAR
mad. Hans råd lydde man icke mer. »Upprycker man icke
trädet med roten», skref han, »så skola de grenar, som synas
afbrutna, bära knoppar igen». Men de dåraktiga skottarna
lydde icke Gud, ty drottningen fick lefva, så länge hon var
ibland dem.
Det är icke mycket, man vet om Knox’ sista år. Ar 1570
träffades han af ett slaganfall, men fortsatte att predika i
Eding-burg och, när hans lif där var hotadt, i S:t Andrews, Är 1572 blef
frågan om episkopatets ordnande aktuell i Skotland, och Knox
ställde sig då ej principiellt afvisande mot biskopsämbetet.
Detta numera icke okända faktum, att presbyterianismen ej
tillhörde Knox’ principer, är af största intresse vid bedömandet af
hans ställning i Europas allmänna religiösa historia. -— Kort före
Knox’ död kom underrättelsen om Bartolomeinattens fasor. Han
besteg då ännu en gång predikstolen och uppfordrade offentligt
den franske ambassadören säga sin konung, det han var en
mördare, och att Guds hämnd aldrig skulle vika från honom eller
hans hus ■— hvarpå fransmannen vredgad lämnade Skotland.
Den sista dagen i sitt lif samlade Knox predikanterna och de
äldste kring sitt läger och betygade dem, att hans stränghet
aldrig föranledts af hat mot människorna, endast af brinnande
nit för Guds sak. Ännu i sina sista stunder hade han att
kämpa med anfäktelser. »Djäfvulen», sade han, »ville
förespegla honom, att han genom sin trohet förtjänt himmelen,
under det han dock visste, att det endast var Guds nåd, som
visat sig mäktig i honom». Hans hustru läste för honom ur
Johannes sjuttonde kapitel, »det ankare, hvarvid han höll sig
fast», som han själf sade, och medan hon läste, somnade han
stilla och lugnt in, den 24 nov. 1572.
Så långt Lang. Gent emot den genom synpunkterna och
värderingarna mera än genom nya fakta märkliga
framställningen framkommer alltid som lättast afgörande den
allmänna anmärkningen, att det blir oförklarligt, huru en sådan
Knox kunde vinna ledande ställning öfver ett helt folk i dess
genombrottstid; hans samtid måste hos honom hafva sett en
verklig karaktärens och trons storhet, som då öfverskyggade
lytena. Till en viss grad faller dock denna invändning därpå,
att Browns m. fl:s undersökningar klargjort, att Knox’
inflytande på skotska reformationens gång ingalunda var så stort,
som vanligen antagits, att han mera var utvecklingens verktyg
än dess ledare. Så ock redan den presbyterianske kyrkohisto-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
