Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emanuel Ltnderholm. Teologi och pietism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEOLOGI OCH PIETIS1I
III
vete. »Ueberhaupt liebt der Pietismus den frommen Schein bis
zur Heuchelei nach dem Vorbilde der alten Pharisäer und ist
in Bezug auf Andre ungerecht, indem er sie nur vom
Standpunkt seines individuellen Gefühls, welches als solches ein
par-ticulares ist, beurtheilt.»1
Samma aparta uppfattning är det, som åstadkommer
kon-ventiklarna. »Was diese begründet, ist das Sympathetische der
Gefühle, das gleiche Pathos theilt sich da mit. Allein solche
Mittheilung, wie die von Gefühlen, ist eine blos zufällige, keine
nothwendige wie die eines Gedankens2». Då pietismen
föredrager konventiklarna i st. f. gudstjänsten, syftar den medvetet
till kyrkans upplösning.
Såsom vi af det anförda finna, är det i hufvudsak samma
betraktelsesätt, som vi tidigare mött inom den senare rationalismen.
I sammanhang med den spekulativa teologien bör nämnas
D. Fr. Strauss, som ursprungligen tillhörde denna, men
genom sitt Leben Jesu 1835 bröt sig lös och tillfogade den
spekulativa skolan ett svårt slag. I den 1840 utgifna första delen
af Die christliche Glaubenslehre in ihrer geschichtlichen
Entwicklung har Strauss helt summariskt betecknat den spenerska
pietismen som »ein Versuch, die in den steifen Formen der
Orthodoxie • erstorbene Religion aufs neue zu beleben». Grundad
blott på känsla och gemyt, utan fast vetenskaplig grund och
med hänsyn till det praktiska lifvet behärskad af en ängslighet
och trångbröstenhet, som var främmande för reformationen,
var den minst af allt ägnad att medföra den reformationens
fullkomning, som den utfäste.3 Sin egen tids pietism betraktar
Strauss som »das piquirte Festhalten am kirchlichen Princip
innerhalb des Protestantismus».4 Uppenbarligen är den
samtida pietismen för Strauss en företeelse, som öfverhufvud ej är
värd någon uppmärksamhet.
En allvarlig och ingående kritik af pietismen från den
spekulativa teologiens synpunkt gafs af Strauss’ förtrogne vän,
dåvarande diakonen i Calw, D:r Christian Märklin, i det 1839
utgifna arbetet: Darstellung und Kritik des modernen Pietismus}’
1 Marheineke, a. a. s. 41.
5 A. a. s. 42.
3 Strauss, a. a. I, s. 57.
4 A. a. II, 1841, s. 619.
6 Aret förut utgaf en annan af Strauss’ vänner, diakonen D:r G. Binder,
en mindre antipietistisk stridsskrift med anledning af en i Christenboteii 1836
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
