Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om linköpings stift under förra hälften af 1 öoo-talet 2 2g
liga bestyr buro som vanligt också skuld till att somliga åsidosatte
kyrkobesöken. Blott man infunne sig vid församlingens allmänna
gudstjänst, räknade man icke så noga med, huru återstoden af
helgdagen blef använd. Kyrkoordningen medgaf, att menige man ej
behöfde »så noga akta helgen, att han däraf tager någon märkelig
skada, utan sedan man varit i tidegärden om dagen, må man väl
vara ute om sitt bästa på åker och äng» etc.1 Såsom redan förut är
antydt, använde en och annan kyrkoherde yttre tvångsmedel för att
drifva likgiltiga församlingsmedlemmar till kyrkobesök, enär dessa
ansågos som omistliga för allmogens kristendomsundervisning.
Somliga förleddes därvid af sitt nit att gå för långt. Det hände
t. o. m., att de togo en försummelse af ifrågavarande art till
förevändning för brutal behandling. En pastor åtalades 1640 i
domkapitlet för att lia lyst en person ur församlingens gemenskap,
därtill affordrat denne en kviga såsom böter därför, att denne en
söndag försummat tidegärden. Illvillig hade pastorn till och med
intrigerat, för att hans son måtte blifva utskrifven till knekt.3
I följd af somliga kyrkobesökares alltför ymniga bruk af starka
drycker inträffade fall, då deras uppförande under gudstjänsten
blef så pass anstötligt, att det föranledde åtal i domkapitlet. Öfver
ungdomens uppförande i Linköpings domkyrka klagades vid flera
tillfällen å sockenstämmor i staden. Anmärkningarna gällde det
stoj, den förde i koromgången, bakom högaltaret, där fridstörarnes
upptåg ej kunde ses af kyrkfolket.
Hvarje församlingsmedlem hade sin bestämda plats i kyrkan,
hvarigenom det blef lättare för pastorn att kontrollera
kyrkobesöken. Frågan om bänkplatsernas fördelning var ett ämne, som
afhandlades vid biskoparnes visitationer. Vanligen sträfvade en
hvar att få sitt stolsrum så långt fram mot koret som möjligt, så
att man nästan kunde bedöma en del socknemäns sociala anseende
efter den plats, som blifvit anvisad honom och hans familj i
templet. At församlingens adelsherrskap reserverades stolsrum i eller
framemot koret, dock med iakttagande att där tillförsäkrades
en bänk åt kyrkogångskvinnor. Äfven i Linköpings domkyrka
fanns en »frustol», där enligt sockenstämmobeslut den 26 maj
1613 ingen utom kvinnor af »adelsfolket» ägde taga plats.
Tvister om stolsrum blefvo understundom så intensiva, att de
drogos inför kapitlet. Ville en ofrälse person vinna någon utsikt
1 Jfr ock Anjou, Sv. kvrk. hist. efter 1593, sid. 309.
2 Kons. prot. 28 nov. 1640.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
