Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i q 6
E. LIEDGREN
presenterade deismens idéer för samhällets högsta kretsar, skapades
inom de bland medelklassen utbredda religiösa rörelserna, och
företrädesvis bland de mot statskyrkan opponerande nonkonformisterna,
en religiös församlingssång af betydande religiöst och litterärt
värde. I sin stora History of English Poetry ägnar Courthope denna
religiösa lyrik ett ingalunda njuggt tillmätt, mycket sympatiskt
hållet kapitel. Visserligen fick denna diktning ingen direkt
betydelse utanför England under sjuttonhundratalet. Men då de idéer,
som ledde de engelska nonkonformisternas arbete för en förbättrad
kyrkosång, i flere afseenden äro nära besläktade med dem, som
bestämde motsvarande arbete i andra protestantiska länder, torde
det vara lämpligt att här ge en kort framställning af den engelska
hymndiktningens uppkomst.
Närmast synes denna vara att förklara ur det inre politiska
och däraf delvis betingade religiösa läget i England efter den
ärorika revolutionen 1688. Medan statskyrkan mer och mer
acko-moderade sig efter den växande upplysningens fordringar,
fast-höllo dissenters med större ifver vid de dogmatiska öfvertygelse^,
för hvilka de tidigare lidit så mycket. Davidspsalmerna, som efter
kalvinsk ordning förut sjungits i de kongregationalistiska
kyrkorna, räckte ej längre till för att tolka de religiösa känslor, som
fyllde de troendes sinnen. I independentiska och baptistiska
kapell började man i konstlösa sånger ge uttryck åt de säregna
stämningar, som sammanhörde med lärorna om utkorelse,
förutbestämmelse, arfsynd, frälsningsvisshet och verksam nåd (ejjectiial
grace). Men bristen på poetisk förfining i dessa sånger plågade
de mera bildade församlingsmedlemmarnas öron. Äfven bland
prästerskapet erkändes behofvet af bättre sånger.
Isaac Watts (1674—1748), som ägde en god klassisk
bildning, var också väl förtrogen med den latinska verskonsten och
skref pindariska odén på romarspråket. I Southamptons
indepen-dentkapell skall hans lust att försöka sig som engelsk hymndiktare
ha väckts, då han där hörde de estetiskt underhaltiga och därför
äfven religiöst mindervärdiga sånger, som sammanskrifvits af J.
Barton och W. Mason. Han plågades af att
församlingsmedlemmarna ofta sågo så likgiltiga ut under psalmsången, och han trodde
en af de förnämsta orsakerna till denna likgiltighet vara sångernas
text. Hans intresse för en förbättring var äfven religiöst och etiskt.
Särskildt är det anmärkningsvärdt, att han så starkt förnummit
skillnaden mellan gammal- och nytestamentlig ande och därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
