Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i q 6
E. LIEDGREN
isten gå alla i den akademiska klassicismens stil och ha ej varit
utan inflytande på den neologiska psalmtypens utformning i vårt
land.
Men som religiös poesi förbleknar dock allt detta vid
jämförelse med Bengt Lidners Kantat (»Helig är Herren, hans lof skall
jag sjunga») och hans hymner i Yttersta domen (1788) och Messias
i Getsemane (1791), där Milton, Young och Klopstock funnit en
värdig svensk lärjunge: Lidner har här gifvit poetiskt uttryck åt
det höga och sublima känslolif, som den engelska och tyska
estetiken funnit i Bibelns poesi. Som ingen annan samtida svensk
skald har han lefvat i Bibelns värld.1 I företalet till den
ofullgångna Holmbergska editionen af Messias i Getsemane (1788) har
han uttalat sig om den religiösa poesien på ett sätt, som tydligen
är^bestämdt af samma idéer, som Young i England och Klopstock
i Tyskland gjort gällande och som för öfrigt tid efter annan
framträdt i litteraturhistorien:
»Det är visserligen Snillets yppersta pligt, at til Skaparens ära
helga frukten af de gåfvor, hvilka endast flutit från honom . . . Jag
vet ej, hvarför skalden sä sällan uphöjer sin röst til Religionens
pris. Är något ämne värdigare snillet? Kan hjertat finna ett
rikare fält, för at uttrycka sina känslor, för at hänrycka och förädla?
Hvilka rörande scener, men tillika hvad styrka fordrar ej Religion?»
Detta intresse för religiös diktning har äfven fört honom in
på frågan om förbättrade kyrkosångers utarbetande. Härom
säger han i fortsättningen:
»Vi äga Theologiska Sälskaper: vore det ej mera Himmelskt
at besörja en ny Salmbok än at öfversatta Tyska Personalier?2
Hvem själfvetandes framlemnar en supplique utan sammanhang i
sin Monarks händer: men i den Eviges Tempel inför Hans Altare,
vågar man dyrka Hans under och anhålla om Hans Nåd med de
plattaste, de sömnigaste qväden. Dock man klagar häröfver -— •—
och siunger, och än längre lär man klaga — — — och siunga.»
De gamla svenska psalmernas värde synes han alltså föga ha
senterat. Det borde då ha kunnat ligga honom nära att själf söka
i sin mån hjälpa till att ersätta de ovärdiga sångerna med värdiga.
1 M. Lamm, Lidnerstudier i Samlaren 1909, sid. 161 f. Jfr sid. 150 ff.
— K. Warburg, Lidner. Ett bidrag till Sveriges litteraturhistoria, sid. 170 fi.
2 Förmodligen åsyftar Lidner det 1771 stiftade sällskapet Pro fide et
Christianismo. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
