Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
g. westling
kyrkan kunde upptänkas, hvarifrån nyttiga sanningar i allmänhet
kunde spridas till allmänheten, enär den om söndagarna hade för
sed att infinna sig där. Därföre borde man af årets helgdagar
afskilja hälften eller åtminstone tredjedelen, och på dessa helgdagar
skulle »jämte salighetsläran, som före ’Fader vår’ äfven på dessa
dagar kunde ihågkommas-», moraliska predikningar hållas, hvarmed
menades afhandlingar om ämnen, som hade »sin omedelbara nytta
med sig här i lifvet». För att dessa predikningar måtte bli rätt
lärorika, borde de utarbetas af »de förståndigaste och vältaligaste män,
som vore till finnandes». Sedan skulle de årligen på samma dagar
öfver bela riket från predikstolen uppläsas.1 Om än detta hugskott
stannade vid en lös tanke, funnos dock präster, som i sina
predikningar mera behjärtade sina åhörares timliga än eviga intressen.
Öfver hufvud taget gingo prästerna förbi de djupare kristliga
sanningarna. Deras predikningar voro andefattiga och nöjde sig med
att prisa den kristna sedeläran och dygden, åt vilken utlofvades
belöning i en annan värld. Själfva trosläran beaktades föga. Den
gudomliga sidan i Kristi personlighet undanskymdes liksom hans
ställföreträdande offer. I fråga om sin lära bestämdes Jesus —
menade man — af sin tids föreställningar, och hans uppgift
begränsades till att gifva oss de bästa föredömen af dygd. Som i de
bildades kretsar stor vikt lades på prästens förmåga att kläda
predikningarnas innehåll i ett så vältaligt språk som möjligt, bedömdes
dessa där efter deras halt som vitterhetsalster, hvarför man högre
uppskattade de »vackra» predikningarna än de helt enkelt
uppbyggliga.
Typen för en predikant efter tidens smak var
öfverhofpredi-kanten G. Enebom. Särskildt har han hos eftervärlden befäst sitt
minne genom en predikan på 2i:sta kungl, ordensdagen i Sverige
den 28 april 1768 samt genom ett griftetal öfver excellensen grefve
K. G. Löwenhjelm, båda utgifna på trycket och efterföljda af
likaledes tryckta anmärkningar, som låta oss få en föreställning om hans
sätt att utdela sanningens ord. Kritiken anmärkte bland annat,
att E. använde konstiga ordställningar och äfven intetsägande satser,
underlät att förklara texten och nedlät sig till ovärdigt fjäsk för de
»höga och väldiga». Han yttrade sig t. ex. om dessa sålunda:
»Häm-ten af eder stora dygd eder stora belöning i den renaste, i den
ljufvaste känsla af edert goda hjärta». »Hafven allting så afgjordt, att,
när aftonen kommer, I uti edra böner kunnen säga som David till
1 Stockh. p. 1793, 11:0 167.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
