Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - N. J. Göransson. J. E. Berggren †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34° meddelanden och aktstycken.
till följd däraf alltid att ligga honom mycket fjärran. Och det
var ej svaghet eller brist på mod utan tvärtom.
Men detta berodde icke rätt och slätt på naturanlag, utan
det var var en frukt af den kristna trons förening med de
humanistiskt ideella makterna i hans bildnings historia.
Det kristna trosinnehållet hade för honom alltid ett
humanistiskt skaplynne. Den bestämmande synpunkten var, att intet
för människans väsen oäkta skulle ha rätt att göra sig gällande;
att ingen grumlighet, intet barbari finge tränga sig in. Bland
reformatorerna förstod han därför bäst den humaniserande
Melanchton och bland nyare teologer Martensen.
Det starkaste intryck jag som lärjunge har kvar af hans
fina och — i detaljerna — skarpsinniga undervisning är just
■detta, att kristendomen skulle fattas som den högsta och
skönaste sanning eller som den renaste humanitet, och jag
kommer särskildt med tacksamhet ihåg, att han vid
litteraturhän-■visningar alltid gjorde oss uppmärksamma på författare och
skrifter, som äfven i bildningshänseende måste gälla som
betydande.
Detta var en styrka, hvilken, såsom jag tror, kom från den
harmoni, som alltid fått råda mellan hans kristna tro och de
bildningselement, som han tillägnade sig. Från båda
synpunkterna såg han framåt icke till de ting, som synas, utan som
vara i evighet.
Styrkan i denna harmoni gaf honom det passiva mod, som
var honom egendomligt.
Många missförstodo det. Han ville t. ex. aldrig utveckla
sin personliga tro i teologiska utredningar och dogmatiska
diskussioner. För en professor i dogmatik var detta onekligen
egendomligt. Men det var ej, som måhända några trodde,
bristande mod. Det hade sin förklaring — utom i skyggheten för
att profanera det personligaste — däri, att trosinnehållet för
honom sammanföll med det högsta och idealaste af allt hvad
sanning heter. Det lät sig för honom alltså icke gripas och
fasthållas genom blotta fackteologiska uttryck och formler, det
ägnade sig icke för strider och kontroverser.
Det sagda får emellertid icke förstås så, som om han blott
ville vara en humanist, låt vara i ordets kristnade betydelse.
Hans kristendom var äkta äfven i den meningen, att den i sista
hand — på fritt och personligt sätt — hvilade vid uppenbarelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
