Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 2. Oxfordrörelsen inför samtidens och eftervärldens omdöme. En bibliografisk studie - 3. Det första anloppet och Via media’s guldålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 6 2
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
värd förtrogenhet med den engelska kyrkans historia efter
reformationen. Hans egentliga sympatier gå till högkyrkligheten
av äldre typ, vars överensstämmelse med luthersk kyrklighet
han konstaterar, särskilt i sakramentsläran. Framställningen av
»Puseyismen» är ej fri från misstag och ensidighet, men
innehåller en del träffande iakttagelser.1
I C. A. Agardi-i’s Samlade skrifter af blandadt innehåll
(Lund 1863) finnas jämväl (s. 275—285) en uppsats om
Puseyismen, vars reda och klarhet är sådan man kan vänta av dess
författare, men den går ej på djupet, och bygger på ett
synnerligen knapphändigt material.2
3. Det första anloppet ocli Via media’s guldålder.
Oxfordrörelsens historia kan lämpligen uppdelas i tre
perioder: 1) åren 1833 — 1835 —- det första anloppet; 2) 1835—
1839, en tid av fördjupning, varunder de vunna ställningarna
befästas och försvaras: man skulle kunna kalla dessa år för
Via medicis gyllene ålder, om också redan nu motsatserna börja
skönjas; 3) 1839—45, upplösningens och krisens tid. Ämnets
art gör det nödvändigt, att åt denna sista fas ägna en mer
ingående behandling än åt de tidigare, under vilka den inre
spänningen ännu är fördold, och då endast ett jämnt
fortskridande synes vara att anteckna. Men detta får ej göra oss
blinda för att den inre utveckling, som förlöper genom alla
dessa tre stadier, måhända djupast bestämmas av den klarnande
motsatsen mellan tvenne element. Jag ville kalla dem det
statiska och det progressiva. Det statiska företrädes av den
strävan att återgå till det förgångna, att restaurera och fasthålla
1 T. ex. då han ifråga om rättfärdiggörelsen anmärker: »Den
Tertulli-anska satsen: att dopet visserligen är salighetens första villkor och meddelar
fullkomlig syndaförlåtelse, men att för alla synder efter dopet är boten svår
och förlåtelsen oviss, har Puseyismen i pelagianiserande riktning utbildat»
(det är emellertid möjligt, att detta delvis är ett lån från O. v. Gerlach,
Ueber den religiösen Zustand der Anglikanischen Kirche, s. 105).
Med de högkvrkliga strömningarna från århundradets mitt inom den
svenska kyrkan avtynade också den svenska teologiska forskningens intresse
för den engelska högkyrkliga rörelsens utveckling, för att återupplivas först
av nya besläktade rörelser inom nutida svenskt kyrkoliv. Det värdefullaste
utslaget av det sålunda återuppväckta intresset torde föreligga i S.
Gabriels-son’s Kyrkostudier frän långfärd och bokvärld (Uppsala 1910), som ger en
korrekt och läsvärd skiss af Oxfordrörelsens genesis och förlopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
