Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 4. Krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krisen
2 1 i
måhända mest avgörande för hjärtats dialektik. Den
anglikanska tillvitelsen mot Rom var, att Rom saknade apostolicitetens
märke, lämnat den forntida kyrkans grund. Men kunde ej Rom
svara med att frånkänna Englands kyrka det katolska namnet?
Var ej denna kyrka en sekt, avskuren från kommunion med
andra kyrkans grenar? Så stod katolicitet mot apostolicitet.1
Sommaren 1839 var Newman upptagen av studiet av den
monofysitiska striden. Då slår honom parallellen med nyare
tiders kyrkliga splittring. »Forntiden var min fasta borg; nu
fann jag här i mitten av det femte århundradet sextonde och
nittonde århundradenas kristendom återspeglad. Jag såg mitt
ansikte i en spegel, och jag var en monyfysit.» Rom var då
som nu på katolicitetens och rättrogenhetens sida. Chalcedon
svarade mot Trident. Och alla hans egna argument för Via
media voro lika användbara för forna tiders heretiker och
schis-matiker, för Eutyches och Arius.2
Han drog ej nu helt konsekvenserna. Men han hade sett
en varnande hand på väggen. Då kom en ny stöt.
Vid denna tid började Wiseman på allvar den verksamhet
i England, som skulle bli epokgörande i den romerska kyrkans
historia i detta land.3 Han hade från början med
uppmärksamhet följt Oxfordrörelsen. I en artikel i den katolska Dublin
Review drog han en parallell mellan donatisterna och den
anglikanska kyrkan. Men det var egentligen det bruk, som här
gjordes av Augustinus’ ord securus judicat orbis terrarum, som
lät Newman känna tyngden av det romerska kravet på
katolicitet som aldrig förr. »Genom dessa mäktiga ord av den gamle
kyrkofadern, som tolka och hopsummera kyrkohistoriens långa
1 Apologia, s. 197 ff. (uppl. 1908: s. 105 fi).
- A. a., s. 209 ff. (1908: s. 114 ff.). Jfr Church, s. 196 f.
3 N. P. S. Wiseman, född i Sevilla år 1802, var till börden halvt
irländare, halvt spanjor. Han förvärvade tidigt en betydande lärdom och verkade
sedan 1827 vid det engelska kollegiet i Rom (här uppsökte Newman och
Froude honom på sin medelhavsresa). Då Gregorius XVI år 1839
fördubblade antalet apostoliska vikarier i England, placerades W. också här.
Särskilt betydelsefull blev hans verksamhet som föreståndare för Oscott’s
katolska seminarium, länge den förnämsta plantskolan för katolsk bildning i
England. 1850 blev han kardinal och tillika den förste ärkebiskopen av
Westminster, vilken post han beklädde till sin död 1865. Om Wiseman se jämte
W. Ward’s Life and Times of Cardinal Wiseman yLondon 1897) en
intressant skiss av H. Bremond i LLnquiétude religieuse, I (Paris 1909).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
