Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Maria Cronquist, Teologfrekvensen i Sverige efter 1830 - III. Teologfrekvensen - 1. 1830—40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T 40
MARIA CRONQUIST
befintliga främmande religionsbekännare att privat (med några
få undantag), utan att driva propaganda, utöva sin religion utan
straffpåföljd, och ett skydd för svenska medborgare mot
religiös påtryckning utifrån på deras lutherska tro.1 För inom
svenska kyrkan döpta gällde kap. I § i och 5 av 1686 års
kyrkolag. För dem var alltså rörelsefriheten ingen: utträde var
icke tillåtet, och privata religiösa sammankomster utan prästens
ledning, som ej kunde betraktas som husandakt, voro förbjudna
av konventikelplakatet av 1726. Ovannämnda tolkning bevisar
för övrigt, att individens behov av rörelsefrihet ej förefanns
i den grad som under senare delen av århundradet. — De
allmänna strömningarna stärkte det nedärvda uppfattningssättet av
kyrkan som den nödvändiga frälsningsanstalten och prästen som
representant för denna anstalt. Prästämbetets nödvändighet är
något självklart, dess innehavare har myndighet och socialt
anseende2, och inga orimliga fordringar ställas på hans personligt
1 Jfr L. A. Anjou i Samling av diverse uppsatser rörande Svenska
kyrkoväsendet, utg. av G. W. Carlsson, Sthlm 1844, där samma tolkning
förekommer.
8 Det kan ha sitt intresse att se, vad F. W. von Schubert säger om de
svenska prästernas sociala anseende omkr. 1820. Hans yttrande gäller
emellertid med all önskvärd tydlighet det högre prästerskapet. »Vidare iakttages
å statens sida allt, hvarigenom Presterskapets yttre anseende kan befästas och
förhöjas. Presten underlåter icke heller sjelf att allestädes visa sig såsom
Prest äfven i allmänna lefvernet, ja till och med inom hus, visar sig den
högste så väl som den lägste, Biskopen så väl som Adjunkten, klädde med
prestkrage, och aldrig med couleurte kläder.» Biskoparna upphöjas ofta i
adligt stånd, men göra själva ej bruk därav, deras barn dock, eftersom
de ändå äro adels vederlike. »Vid sådane förhållanden är det icke
underligt att Presterskapet bland sina medlemmar räknar personer af alla
stånd, ja äfven af den högsta adeln; just derföre är Presterskapets
verksamhet ganska vidsträckt, hvilket är af ett högst välgörande inflytande på
utöfvandet af presterliga embetspligter. Frågan är icke här om de
sysslobefattningar, som tillkomma presterskapet gemensamt med de öfriga stånden, härom
blifver framdeles tillfälle att tala; utan här talar jag endast om det, som
egentligen grundlägger Svenska presterskapets stora verksamhet: dess
anseende och goda lönevillkor. I mer än hälften af Svenska Lantpastoraterne är
Kyrkoherden den förnämste i sin Församling, och der, hvarest han icke är
det, anse de förnämare både såsom en heder och ett nöje att öppna för
honom sin krets och bemöta honom såsom sin jemnlike. Detta är i allmänhet
förhållandet äfven hos den rikaste Adeln; och i städerne har Pastorn alltid
rang före Borgmästaren. När frågan är om allmännyttiga inrättningar,
fattigas understöd m. 111., så utgår förslaget merendels från Presterskapet; de
gifva dertill både anvisningar och bidrag, de bedja och uppmuntra till goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
