Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Maria Cronquist, Teologfrekvensen i Sverige efter 1830 - III. Teologfrekvensen - 2. 1840—60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T 40 MARIA CRONQUIST
Den intellektuella kritiken av teologien torde ej ha tagit
särdeles djupt, om den ock verkat en allmän olustkänsla.
Cornelius avvisar bestämt påståendet, att religiös indifferentism
skulle vara orsak till prästbristen.1 Varför blev det då ej
prästbrist på 1700-talet, då indifferentismen var vida större?
Nej, oviljan att inträda i prästämbetet, säger Cornelius, beror
på helt andra orsaker: På ökad självkritik och ökade
fordringar på prästens personliga religiositet. Först i andra hand
komma de intellektuella svårigheterna och fruktan för
förvecklingar i framtiden. Och denna förändrade aspekt har främst
åstadkommits genom den stora väckelsen, särskilt då den
evangeliska väckelsen under Rosenius’ ledning.
Den stora evangeliska väckelsen lade tydligt i dagen, att
den förkunnelse kyrkan bjöd långt ifrån tillfredsställde alla,
fast den för somliga temperament var tillfyllest. Den utövade
en nyttig kritik på församlingsliv och prästerskap. Jämför O.
M. Myrbergs uttalande i »Vittnet» 1864: Pietismen i vårt land
»har verkat såsom ett andligt salt under tider af andelig död
och säkerhet».
Att väckelsen möttes med stor reservation av den
högkyrkliga Lundateologien, men med relativ välvilja från Uppsalahåll
har naturligtvis många och ganska komplicerade orsaker. Några
kunna emellertid konstateras. Främst: Södra Sverige hade redan
haft sin »väckelse», schartuanismen, och denna var av helt
inom-kyrklig och svensk art.2 Den lät den hävdvunna uppfattningen
om prästen som obetingad ledare sitta i orubbat bo. Vidare:
I Södra Sverige fick man se de mest frånstötande och
primitiva yttringarna av väckelsen bland hoppare och ropare,
»predikosjuka»3, och andra ekstatiska och hysteriska fenomen.
Uppskattningen måste givetvis bli en helt annan för dem, som
hade den Rosenianska väckelsen, med dess etiska karaktär inpå
sig. De lappländska och hälsingländska formerna förlät man
måhända. Vad kunde väl väntas från den obygden?4
1 »Om prestbristen och dess afhjelpande.» Uppsala 1862, sid. 4.
2 Se C. A. Torén, Theologisk Tidskrift 1861, sid. 25.
3 Jfr Handlingar rör. prestniötet i Carlstad, 1847, sid. 8 ff.
4 Även om man ej kan med bestämdhet påstå, att Geijer är fader till
den större mottaglighet för väckelsen och dess subjektiva, individuella kynne,
som Uppsala visar, måste man säga, att denna mottaglighet så att säga ligger
på den Geijerska linjen med dess betonande av personlighetsprincipen. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
