Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Meddelanden och aktstycken - Ett brev om Lars Levi Læstadii dödsbädd, av Sofia Niva i Pajala. Av utg. jämte översättning av K. B. Wiklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31 2
MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN
vahva siitä etta me saame Elämän kruunun Jumalan oman lupauksen
jälken jonka hän ön luvanut niile jotka loppun asti vahvana pysyvat
Sydämelisiä rakkauden Terveisiä sanovat mamma ia muut Pajalan
kristityt mutta ole ensin Tervehtetty minulta ynnä mieheni kansa
Sisares
Sofia Niva Pajalasta
Översättning.
Pajala den 31 augusti 1861.
Kära syster i Herran!
Guds frid vare med dig!
Med denna önskan begynner jag dessa mina få rader till dig,
som nu är fjärran skild från oss i lekamlig måtto där i främmande
land.
Ofta minnes jag dig, ehuru det icke har blivit av att skriva
till dig, fast jag har haft lust många gånger, särskilt att ge dig
underrättelse om Kära Pappas fröjdefulla bortgång ur denna världen,
vilket jag tror dig önska veta.
Hela förra hösten var han svag och kunde icke äta, och om
han åt någonting, så kräktes han genast upp det. Härav slöt han,
att döden icke var långt borta. Då han höll husförhör, vittnade
han, att hans lära var rätt, och sade sig vilja leva och dö däruppå
och att de få skylla sig själva, om de avfalla från denna lära.
Första söndagen i advent predikade han för sista gången, och
mången satt i djup sorg och stor gråt, tänkande, att det var den
sista gången, som de fingo höra hans röst från predikstolen.
Därefter orkade han icke heller vidare hålla bönestunder om kvällarna,
såsom hans vana var, medan han var frisk. Dag för dag blev han
svagare och avtogo hans kroppskrafter. Och han sade: »Nu har
Gud sett, att jag för min kroppsliga svaghets skull icke vidare
förmår handhava prästämbetet. Så tar Gud mig bort.» Under hans
tre månader långa sjukdom hörde jag icke något världsligt tal av
hans mun.
Han lämnade alla sina åhörare i Guds beskydd och sade:
»Det kommer icke på mitt samvete, att jag icke skulle hava
uppenbarat för dem allt Guds råd, och jag har icke sparat kroppens och
själens krafter. Må Gud själv verka i dem, att de måtte förstå och
taga bättre vara på min undervisning efter min död.» Med stor
glädje och belåtenhet låg han där, kraftigt och strängt förkunnade
han sanningen för alla otroende (»sorglösa»), men de väckta bemötte
han med kärlek. Han var aldrig otålmodig, ehuru hans sjukdom
var svår. Likväl bad han mamma om förlåtelse några dagar före
sin död och bekände, att han någon gång känt otålighet mot henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
