Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Gösta Kellerman, Från medeltid till reformation. Kyrkliga förhållanden under den utgående medeltiden - 6. Kult och religiositet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN MEDELTID TILL REFORMATION IOI
gå under namnet »vauderie», valdenseri. Redan på 1200-talet hade
trolldoms- och häxprocesser igångsatts i Sydfrankrike, där det
rådde en valdensisk-katarisk synkretism. För inkvisitorerna
funnos inga nyanser. Alla villfarelser voro av djävulen. Eftersom
det dock fanns många samtida som ansågo, att häxtron berodde
på fantasier, utvecklade sig från mitten av 1400-talet en
omfattande apologetisk traktatlitteratur till stöd för inkvisitionen.
Här gjorde man bl. a. gällande, att även om det vore fråga om
fantasier, så innebure det dock kätteri.
För att göra ett slut på invändningarna vände sig de
båda personligen knappast otadliga västtyska inkvisitorerna
Heinrich Institoris och Jakob Sprenger till påvestolen och
lyckades 1484 5112 utverka den beryktade bulla, varmed
IN-NOCENTIUS VIII fastställde deras kompetens att förfölja och
ställde den kyrkliga censuren till deras tjänst mot
oppositionen. Icke minst viktigt var, att häxväsendet nu av påven
förklarades vara en verklighet. Bullans officiella karaktär
framgår av att den upptogs bland de påvliga dekretalerna (1. VII).
Konung Maximilian synes också ha skänkt den sitt stöd.
Denna bulla kom att bli ett tjänligt propagandavapen för
inkvisitionens män. Till dess spridning bidrog i hög grad, att den
intogs såsom förord i den av Institoris och Sprenger författade
skriften Mallens maleficarum (tr. 1487), som till år 1520 kom
ut i tretton upplagor. Denna har av HANSEN karakteriserats
såsom ett otroligt monstrum, fullt av andlig träskluft, som till
de föregående traktaternas brutalitet och dumhet lade en
kallblodig och pratsam cynism samt en ovärdig böjelse för sadism.1
Det mest beklämmande är, icke att en dylik skrift överhuvud
kunnat se dagen, utan att den framträdde som en officiell kyrklig
programskrift och att den lyckades vinna så stor spridning.
Syftet var att förmå den världsliga makten att deltaga i
förföljandet. All mildhet avvisades. De världsliga myndigheterna
manades att tillgripa dödsstraff, som enligt romersk rätt skulle
ådömas för »maleficium». Änger vore intet skäl för benådning.
Synnerligen betänklig var vidare den utpräglade antifeminismen.
Kvinnorna utmålades såsom av naturen på grund av sin ondska
1 Hansen, ss. 474 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
