Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Arthur Adell, Nya Testamentet på svenska (Professor Nat. Lindqvist)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 S 2 GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR
om de parallella översättningarna som självklar. Det är Adells
största förtjänst, att han vågat betvivla denna självklarhet och
påpekat, att här föreligger ett problem.
Med en berömvärd energi går han till en kritisk granskning av
källornas vittnesbörd, och ingen kan bestrida nödvändigheten och
betydelsen härav. Bland annat uppvisar han tillfullo, att Peder
Swarts’ uppgifter rörande översättningsarbetet äro motsägande eller
orimliga (tidsbestämningen är felaktig, framställningen om Johannes
Magnus’ förhållande till konungen oriktig, uppgiften om grundtexten
för översättningen orimlig). Mot en dylik källa måste man ställa
sig ytterst kritisk och icke utan vidare godtaga dess uppgifter på
andra punkter, vilket i stor utsträckning skett, då man lagt Peder
Swarts påstående »doeh komme the ingen wegx ther medh» som
grund för uppfattningen, att domkapitlen och klostren ej utfört de
uppdrag, arkielektus på konungens tillskyndan givit dem, m. a. o.
att översättningen aldrig blivit utförd. Även vederhäftigheten i
Johannes Messenius’ framställning, vid vilken Schück lägger så stor
vikt, får genom Adell en allvarlig törn, då denne uppvisar (s. 116
f.), att Messenius vid återgivandet av arkielektus’ cirkulärskrivelse
rörande översättningen, vilken han tydligen känt till, utesluter en
mening och ersätter den med en annan av rakt motsatt innebörd
(rörande arkielektus’ förhållande till konungen). Även på andra
punkter konstaterar Adell, att Messenius’ uppgifter äro av
tvivelaktigt historiskt värde, enär korrekta fakta äro blandade med
felaktiga sammanställningar och egna hugskott. Man har därför allt
skäl att med misstro upptaga Messenius’ — såsom egen förmodan
angivna — uttalande: »Vid detta tillfälle (d. v. s. disputationen i
Upsala julen 1525 mellan 01. Petri och Peder Gallé) menar jag
för övrigt, att översättningen av Nya Testamentet genomgicks och
att lutheranernas blev gillad av konungen och icke katolikernas.»
Då för uppfattningen om de två med varandra konkurrerande
översättningarna intet annat bevis förebragts än detta yttrande, är det
av vikt att konstatera, att Messenius själv anger det som en
förmodan. Efter detta måste man även med misstro upptaga Messenius’
påstående, att Olavus Petri jämte kolleger under våren 1525 var
sysselsatt med en översättning av N. T. i ordagrann anslutning till
Martin Luther. Genom Adells granskning visar det sig således, att
hörnstenarna i hypotesen om de två översättningarna och om 01.
Petris översättarskap vila på lösan sand. Erkännandet av Adells
kritiska argument medför dock icke ett obetingat godtagande av
hans positiva bidrag till problemets lösning, särskilt icke beträffande
en hel del detaljer. Visserligen skall det villigt medgivas, att
framställningens positiva delar innehålla beaktansvärda iakttagelser och
slutledningar. Så t. ex. ger han en efter allt att döma riktig bild
av den nya översättningens korrespondens med dåtidens teologiska
18 — 36293. Kyrkoliist. Årsskrift 1937.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
