Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Salomon Kraft, Jöns Bengtsson (Oxenstierna), den vendiska hansan och 1457 års tronskifte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
salomon kraft
Han hänvisade i denna till sin proklamation av den 3 april och
lovade, att kronans slott och län skulle få bortförpantas endast på
det villkor, att den årliga avkastningen drogs från pantesumman,
varvid rådet skulle få yttra sig om vad som kunde betraktas som
skälig inkomst av länen. Konungaparets eller kronans inkomst
skulle ej få ökas på frälsets bekostnad. Gotlandsfrågan och övriga
spörsmål, som berörde två eller tre nordiska riken, skulle framdeles
samfällt avgöras av de tre riksråden. Av de artiklar, som det svenska
rådet på våren förelagt Kristian, återkom blott en enda: konungen
förband sig att icke tynga Sveriges innebyggare med olagliga skatter.
Handfästningen kringgick de konstitutionella kraven i fråga om
länens fördelning och riksstyrelsens ordnande under konungs
frånvaro. Men kanske har detta icke varit den största förödmjukelsen
för ärkebiskop Jöns Bengtsson. Den följde med konungens
reservation vid åberopandet av tidigare unionsbestämmelser: Kristian
förklarade 1450 års avtal i Halmstad vara till alla delar dödat och
tillintetgjort.1 Halmstadstraktaten hade en gång fått sin svenska
prägel av den politiska erfarenhet och konstitutionella tradition, som
alltifrån striden om Uppsala ärkebiskopsstol och Engelbrektsfejden
uppburits av Jöns Bengtssons fader och farbroder.2 Att traktaten
direkt undantogs i den blivande konungens försäkran, måste ha gett
ett varsel om vad som hända skulle föga mer än ett halvår senare,
då den främsta flocken i landslagens konungabalk skulle sättas ur
funktion genom att den oldenburgska furstefamiljen gavs ärftlig
rätt till den svenska kronan. För ärkebiskopen måste det ha stått
levande klart, att konungen endast formellt blivit bunden vid
konstitutionella garantier. Djupare sett blev så för den oxenstiernska
släktgruppen 1457 års konungaval ett törhända än större nederlag
än Karl Knutssons val till konung nio år tidigare.3
1 Sveriges traktater, 3, n. 495 d; Styffe, a. a., s. cm.
- I allt väsentligt kan jag ansluta mig till Lönnroths tolkning av
»Halmstadsunionen» (a. a., s. 277 t.).
3 X fråga om båda konungavalen är min uppfattning diametralt motsatt
Lönnroths. Jag tror mig i en tidigare undersökning ha undanryckt stödet
för Lönnroths åsikt, att 1448 års val är att betrakta som
rådskonstitutiona-lismens »djärvaste triumf» (Lönnroth, a. a., s. 261; S. Kraft, Karlskrönikans
datering, i Historisk Tidskrift, 1937, s- x3f-)- Lönnroth har icke observerat,,
att Halmstadstraktaten annulleras i Kristians försäkran av den 22 juni 1457-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
