Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jean Hoffmann, Upphävandet av Nantesiska ediktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upphävandet av nantesiska edikte!’
263
gränser ediktet i Nantes satt för deras frihet; därav deras häpnad.
Sträng rättvisa — ingen nåd!
Då Ludvig XIV på de förblindade hugenotternas egen anmodan
tillsatte kommissarier för en noggrann tillämpning av ediktet kom
han den religiösa toleransens bräckliga byggnad att vackla.
Konungens handling hade satt i rörelse en lavin, som ingenting kunde
hejda.
Först och främst återkommo för varje år i allt skarpare form det
högre prästerskapets officiella angrepp under den årligen övliga
orationen till konungen, varvid man drog en parallell mellan konungens
av Frankrike mildhet och utländska härskares hårdhet mot
katolicismen. Vidare var det det smidiga framhållandet vid
överlämnandet vart sjätte år av det katolska prästerskapets frivilliga gärd
till konungen, att denna skatt stod i proportion till den hårdhet,
som visades protestanterna. Ludvig XIV var i största behov av
pengar, och protestanterna hade å sin sida aldrig kommit att tänka
på en frivillig gärd åt konungen, genom vilken de — kanske — kunnat
undvika upphävandet av ediktet. Och slutligen var det massans
hat och avund mot handeln och industrin, som i stor utsträckning
lågo i protestantiska händer; här fanns ett verkligt klasshat mot en
arbetsam men rik bourgeoisie, och kommunistiska idéer, allmänt
gängse hos massan, kom den att drömma om plundring och
besittningstagande av hugenotternas rikedomar. Det fanns också en
fiendskap, som uppstått av de obetydligaste anledningar: fransmännen
äro gärna benägna att taga saker och ting lätt och äro till och med
relativt ytliga, och sådana drag som stelhet, osällskaplighet,
benägenhet att döma, oförmåga att le förebrådde man ganska ofta
sextonhundratalets stränga, hårda och stela hugenotter. Är det inte just
i den tolerante och vänlige rådsherren d’Aguessau’s papper, som man
finner uttryck för en nästan smärtsam förvåning över att ha till
kolleger så föga älskvärda och så stela människor?
Om man vill ha en fullständig uppfattning om, vad upphävandet
innebar, skall man läsa de digra volymer, som Elie Benoit1 ägnat
åt denna period och man skall finna att denne protestantiske
författare uppställer som motsättning till varandra å ena sidan den
lystnad, hat och avund, som lössläpptes genom 1661 års lagliga åt-
1 Elie BENoiT, Histoire de V Edit de Nantes. Delft 1693—1695.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
