Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Karl-Åke Henningson, Jacob Otto Hoof som predikant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 iO
karl-åke henningson
bönhörelsen och allt på blodsnåden», det blir en av de
kardinalpunkter, till vilka han oförtröttat återvänder.
Det torde alltså vara ofrånkomligt, att Skarstedt i sin iver att
rehabilitera Hoof på denna punkt (i fråga om hans herrnhutism)
skjuter över målet. Det citat, varmed vi avsluta denna punkt av
vår undersökning bör f. ö. vara belägg nog:
»Jag älskar, wördar och högaktar alla Jesu sår, säger en lärare, men
det sidosåret, det sidosåret! det är alldeles för besynnerligt, det ligger
mig mest om hjertat, därpå tänker jag mest, det älskar jag mest, det
kysser jag begärligast.––-Gud ske tack och lof för detta
kärlekssår! –––-Här will jag lefwa och här will jag dö.–- Här går
till som det står i en vacker sång: »Fåren, ack fåren, Såren, ack såren!
Fåren i såren och dörren igen.»1
Kap. IV.
Förhållandet till den schartauska väckelsen.
Det har skrivits åtskilligt om motsättningen mellan Hoof och
Schartau. Det är känt, att flera av den schartauska väckelsens
ivrigaste vägrödjare till en början varit Hoofs lärjungar men sedan
brutit med honom. Så Caspar Nilsson i Grimeton, B. A. Törnblom
i Fagered och framför allt J. Claesson i Holsljunga. Särskilt den
sistnämndes övergång blev av ödesdiger verkan för hoofianismen.
Det är ganska egendomligt att ge akt på hur Schartau själv är
påfallande mild i sina omdömen om Hoof. Vi ha blott några få
uttalanden bevarade, samtliga i Schartaus brev. Och i det brev,
som mera ingående kritiserar Hoof, ger Schartau allra först det i
hans mun tungt vägande erkännandet »rätt i huvudsaken».2 I
övrigt anför han Hoofs ovisa nit, beroendet av Louvigny och den
onekligen förvånande synpunkten, att Hoofs tillopp av åhörare bevisar,
att något fel föreligger — en anklagelse, som ju med samma rätt
kunde riktas mot Schartaus egna lärjungar och även gjorde det.
De båda andra brevställena3 äro något skarpare men utgöra knappast
en förkastelsedom över Hoof själv, snarare över den i hans spår
florerande lekmannapredikan.
1 H. P., s. 422. 2 Shartau, Brev i andliga ämnen, s. 197 f.
3 Schartau, a. a., s. 171 och 202.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
