Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Gunnar Annell, Erik XIV:s etiska föreställningar och deras inflytande på hans politik (Prof. Sven Kjöllerström)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
granskningar och anmälningar
351
ning Erik givit uttryck åt och Filip Melanchthons» (s. 243). Då det
gäller hovartiklarna äro bevisen följande.
Enligt Melanchthon återger det fjärde budet liksom hovartiklarna
»den naturliga rättens bestämmelser om undersåtarnas plikter mot
överheten, det åttonde samma rätts bestämmelser om ärendens rättsliga
behandling». Dekalogen är vidare en sammanfattning av hela naturrätten.
Förf:s slutomdöme blir därför: »Allt detta visar, att den karakteristiska
och ingalunda oväsentliga del av Melanchthons rättsåskådning, som hans
lära om dekalogen utgjorde, var känd av Erik XIV och fått en väl
befäst och framträdande plats i hans föreställningsvärld» (s. 43). Detta
är otvivelaktigt riktigt, men det är å andra sidan mycket lätt att visa,
att det icke är Melanchthon, som i detta fall direkt inspirerat Erik XIV.
Melanchthons uppfattning föreligger klar och tydlig redan i den av Erik
Falk 1558 utgivna skriften Een kort vnderwisning, ofta kallad Margaritha
theologica, närmast avsett för »enfaldiga präster» men ännu i dag en
synnerligen god introduktion i den svenska reformationstidens teologiska
åskådning, ehuru den av någon anledning undgått förf. I Margaritha,
som fanns i Eriks bibliotek, heter det nu, att det fjärde budet »biuder
hörsamhet och lydno emot våra föräldrar och ordenteliga överhet».
Det åttonde budet »stadfäster ordentliga rättegångar och domar». Om
förhållandet mellan dekalogen och naturrätten heter det, att de tio
buden »besluta i sig all naturlig lag, ja, de äro där en rätt och sannskyldig
utläggning uppå. Därför finnes icke heller något bekvämligare sätt att
skifta denna lagen än att man ordenteliga utlägger och förklarar samma
Guds budord.» Budorden äro icke något annat »än en förklaring eller
utläggning på den naturliga lagen, därför bliva de ock så än nu
beståndande och sträcka sig in till alla människor . . . för den skull, att de giva
oss tillkänna Guds vilja, vilken ock är den sannskyldiga och rätta
naturliga lagen» (fol. 21 ff.). Ännu en upplysning kunde förf. ha hämtat från
Margaritha. Enligt förf. falla de båda sista buden utanför hovartiklarnas,
ram. De ha i varje fall icke kunnat inpressas i det av förf. uppgjorda
schemat. Detta är helt naturligt, enär de båda sista buden enligt
Margaritha endast »förklara alla de andra budorden och hela lagen».
Då det gäller frågan dekalogen och hovartiklarna kunde förf. sålunda
med fördel ha utbytt »Melanchthon» mot »den i Sverige vid denna tid
allmänt gängse kyrkliga uppfattningen». I fortsättningen har också förf.
måst lämna Melanchthon. Han har nämligen kommit till det något
överraskande resultatet, »att Melanchthons lära, ehuru den givetvis på
många sätt avvek från olärd och från vad protestantiska teologer ansågo
vara falsk eller okristen uppfattning, ej torde ha innehållit många fullt
originella eller för honom på annat sätt tydligt karakteristiska drag
utöver de redan påpekade». Helt vill dock förf. icke släppa Melanchthon,
utan låter denne »så långt som möjligt» representera den kristna
åskådningen överhuvud. Det är nu icke längre fråga om överensstämmelser
i detaljer, enär detta »i regel» ingenting visar. Däremot måste, tillfogar
förf., överensstämmelse i åsikter mellan Melanchthon och Erik XIV visa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
