Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bröderna Bélar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stengrå ögon men mormorstankarna voro idel
allvarliga, långt in i framtiden gående planer. Andra
tankar hade hon heller inte – det kändes och
märktes så väl att bygdens folk halvt omedvetet
döpte om henne: hon kallades inte längre »gamla
frun på Bälsta», hon kallades rätt och slätt
»mormora», som om det inte funnits andra mormödrar
där på trakten. Vad hon är klok och god mot de
faderlösa små! sa folk. Och visst var hon det.
Var hon också rättvis? Absurda tanke! En mor
kan vara god mot alla sina barn och icke
favorisera något. En mormor kan också vara god mot
alla sina barnbarn, men att hon inte skulle
favorisera någon eller några – otänkbart! Alltså
favoriserade hon. Vem? Låt oss tänka efter. Den äldste,
Olle, var vacker men av en främmande, petig typ,
han var kvick men framför allt spydig, han var
hänsynslöst egoistisk och olidligt livlig –
korteligen: han var sin kära pappa i miniatyr, denne
avskyvärde måg, som bedragit henne själv och
gjort hennes dotter till en »döende toka».
Den andre pysen åter var en motsats till sitt
namn och till sin bror. Han var en Olofsson utan
och innan, lite trög men pålitlig och förståndig,
butter men godhjärtad, osjälvisk, ja, nästan
betänkligt osjälvisk. Snarvacker var han ju inte men
vackrade till sig med åren. Vem blev mormors
favorit? Givetvis Olle, den livlige bängeln – man
behöver inte tvivla på det. Därmed vare ingalunda
sagt att den klumpige bäraren av namnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
