Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
Men stark är rigeln vörden, ger ej vika.
Och om hans spår jag följer, om min kropp
Än lyder honom, är. det vana endast.
Ty knappast har jag fullgjort hvad han bjöd,
Så tar min själ, den böjda bågen lik,
I nästa ögonblick sin 6tolthet åter,
Och endast ett är klart: vi äro skilda.
Nu hör jag underbara stämmor ofta,
Ur jorden stigna, burna utaf vinden,
1 qvällens dunkel hviska i mitt öra;
Och när på dem jag lyssnar, vexer långsamt,
Som iskristallen utaf droppar bildad,
En känsla upp hos mig, lik hat.
En tanke väckts till lif, som när den engång,
Ur nattens mörker sprungen, tagit form,
Jag mer ej återvisa kan till intet.
Till ohörd t vågspel eggar den mig upp
Och manar mig, det påbegynta verket
Att framåt föra, såsom jag det vill,
Men lyckas icke det, att då det krossa
Och på dess grus gå stolt min egen våg.
Hvar stammar denna längtan från, hvart för den?
Jag vet det ej. Är det ett evigt öde,
Som hän mig rycka vill, en del af straffet,
Som Adam fallen gaf sin stam i arf?
Är det den tanke högste engeln tänkte,
Då han såg kronau falla från sitt hufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
