Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
Men han predikande drog genom bygden,
De sjukes tröst, men ej sitt qvalda lands,
Af krigare ej följd, men publikaner
Och fiskare och fattigt folk. Han gaf
Förlåtelse åt fallna tärnor, talte
Med fremlingarnas qvinnor invid brunnen
Och bjöd, att kejsaren man skulle gifva
Hvad honom hörde till, fast än hans liktor
För Judas ryggar färska knippar band.
Och då jag ändtligt inom qvalda bröstet
Min grämelse ej mera sluta kunde,
Och på en bergspets fram till honom gick
Och honom manade sitt kall att minnas,
Det fosterland, som låg vid våra fötter,
Förhoppningsrikt, blott väntande sin konung,
Med aftonsolens gyllne glans utöfver
Dess städer, sjöar, fält och cederlunder:
Då trängde ur hans blick rnig djupt i själen
En vredens blixt, och hotfullt nådde sen
Mitt öra orden: frestare, vik hädan!
Du djerfts att komma än en gång, vik hädan!
Från denna stund står något mellan oss
Liksom en mur. En olöst gåta är mig
Hans verksamhet, och ej jag fatta mäktar
Hans väg, hans mål. Väl stundom händer än,
När ban med röst, med blick på hjertat klappar,
Att dörrens gångjern bäfva såsom fordom,
Då herrskarbudet ljöd: låt upp för mig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
