Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aluminium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aluminium
Amidas
massan), vid vitgarvning av läder. Porslins-,
stengods-, tegel- och cementindustrierna användas enorma
mängder A.-föreningar i form av mer eller mindre
rena leror; kaolin, »porslinslera», är ett rent
aluminiumsilikat. Aluminiumoxid kallas av gammalt »lerjord»
och A.-salter »lerjordssalter».
Aluminiumacetat (ättiksyrat A.), som ingår i Burows
lösning, samt alun ha medicinsk användning som
antiseptiska och sammandragande medel. H. E—r.
Alun är ett gemensamt namn på en grupp
dubbel-salter av närbesläktad kemisk sammansättning. Alla
äro lättlösliga i vatten och bilda stora reguljära
kristaller. Vanligast är kali-alun, ett vattenhaltigt, i
rent tillstånd färglöst kalium-aluminium-sulfat. Om i
detta salt kalium helt eller delvis utbytes mot natrium
eller ammonium, erhållas andra alunarter med samma
kristallform och även i övrigt likartade egenskaper.
Genom att ersätta aluminium med andra trevärda
metaller kan man erhålla t. ex. järnalun eller
krom-alun. Vid uppvärmning smälter alun vid c:a 90°. Vid
ytterligare stegrad temperatur bortkokar
kristallvattnet och massan stelnar till s. k. bränd A. A.
framställdes förr ur alunskiffer, numera vanligen av lera
och svavelsyra. Kalialun har en sötaktig och kärv
smak. Användes bl. a. som läkemedel för sin
sammandragande verkan och för att utfälla vissa
föroreningar ur vatten. Sin största användning har A.
som betmedel i färgerier samt vid hud- och
skinn-beredning i garverier.
De egenskaper, som givit A. dess mångsidiga
användning, bero huvudsakligen på att saltet innehåller
aluminium i lättlöslig form. Då på senare år enkla
aluminiumsalter blivit mera lättillgängliga, ersättes nu
A. i allt större utsträckning av aluminiumsulfat.
P. E.
Alunjordar kallas vissa genom hög halt av svavelsyra
och svavelkis ofruktbara jordar, vanligen gyttjeleror.
När växt- och djurrester förmultna under vatten
frigöres deras svavelhalt under bildning av svavelväte
eller svavelkis. Om sedan luften får komma i beröring
med dessa föreningar, oxideras de till svavelsyra.
Detta är anledningen till att många gyttjeleror äro
starkt sura. Genom riklig kalkning kunna de vanligen
förvandlas till goda åkerjordar. P. E.
Alunskiffer är en brunsvart lerskiffer med tämligen
hög halt av kol, svavelkis och kväve, varför den kan
användas som bränsle.
A. användes förr till framställning av alun i stor
skala. Härvid rostades skiffern, dess svavelkis
oxiderades till svavelsyra och järnoxid, varigenom skiffern
antog röd färg.
Då A. vanligen förekommer tillsammans med
kalksten, användes den i stor utsträckning som bränsle
för kalkbränning. Skiffern själv innehåller ofta lager
eller bollar av bituminös (kolhaltig) kalksten, s. k.
örsten (ej att förväxla med ortsten).
4 kg alunskiffer har ungefär samma värmevärde
som 1 kg. stenkol. Långväga frakter löna sig ej för
en så lågprocentig vara. Större förekomster av
alunskiffer representera dock ett avsevärt bränsleförråd
och man har sökt utnyttja detsamma genom att ur
skiffern framställa brännoljor. P. E.
Alv kallas det under matjorden (humushaltiga
ytlagret) liggande markskiktet. I begreppet A., som
detta utformats i praktiken, ingår fordran på en viss
hårdhet hos jordlagret ifråga såväl till skillnad från
det rel. lösa humushaltiga ytlagret som även till
skillnad från under A. liggande lösare lager. Med
hänsyn härtill har det ansetts lämpligt att ifråga om
leror fixera den undre gränsen för alvlagret till gränsen
mellan övre och undre torrskorpan, och ifråga om
lerfria jordarter till anrikningslagrets undre gräns.
I odlade lermarker är A. vanligen lerrikare än
matjorden på grund av bortsköljning och nedslamning
av lerpartiklar från matjorden. A:s styvleksklass
ligger därför högre än matjordens, vanligtvis i den
närmast högre klassen. Hos sandjordar är matjorden
vanligen lerhaltigare än A.
A. tillhör huvudsakligen markprofilens
anriknings-horisont. Hos de lerfria jordarterna liksom även hos
de lättare lerorna kan övre delen av A. vara urlakad.
Denna urlakade del av A. är särskilt näringsfattig.
I regel ligger A:s näringshalt betydligt under
matjordens. Endast undantagsvis och under särskilda
omständigheter kan motsatsen vara fallet. pH-värdet
i A:s översta lager är vanligen 0,5 till 1 enhet högre
på pH-skalan än hos matjorden och stiger mot djupet.
I gyttjor är förhållandet omvänt.
En fördjupning av matjordslagret, varvid alv
in-plöjes i matjorden, måste utföras med stor försiktighet
och med hänsyn till A:s beskaffenhet. Näringsfattig
A. minskar matjordens halt av näringsämnen och
mull och ökar matjordens benägenhet för slamning,
särskilt om A. består av lättare leror. A. bestående
av styv glacial lera är vanligen godartad. S. J.
Alvluckrare. För att luckra under plogdjupet köres i
plogfårans botten ett redskap, benämnt A., vars
arbetande del kan vara plogformad, knivartad eller
bestående av en eller flera harvpinnar. N-g.
Alvluckring, se Djupkultur.
Alvpackare, se Vältning.
Alvplog, se Alvluckrare.
Amarantus (fam. Amarantaceae) förekommer i flera
arter som prydnadsväxt på grund av de iögonfallande,
oftast röda, och stundom egendomligt byggda
blomställningarna. H. G. S.
Amerikanska travaren, se Hästraser.
Amidas, se Enzym.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
