Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avelscentrum ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Avelscentrum -
av A. Varje sådan tävlan omfattade två år, under
vilken tid de tävlande besättningarna voro
underkastade en noggrann kontroll under överinseende av
en för ändamålet utsedd nämnd. De besättningar,
som ansågos därtill lämpliga, utsågos efter
tävlingstidens slut till A. för en tid av 4 år. Ändamålet var
att säkra tillgången på goda avelsdjur. Numera finnas
A. endast för svensk kullig boskap, och den period,
för vilken A. utsetts, utgick hösten 1939. Det är ovisst
om nya avelscentertävlingar komma att anordnas.
I. J-n.
Avelsdjur, ett djur som anses lämpligt att använda
till avelsändamål. Husdjursförädlingens resultat beror
på valet av A. På grund av att ett handjur kan betjäna
ett stort antal hondjur, blir särskilt valet av handjur
betydelsefullt. Genom ett misslyckat val av stamtjur
eller fargalt kan resultatet av flera decenniers
förädlingsarbete äventyras. Misstagen vid avelsurvalet
kunna aldrig helt uteslutas, men om urvalet sker
efter rationella principer, kan risken väsentligt minskas.
Av ett A. fordrar man att det är ett bra bruksdjur*
samt att det besitter normal fortplantningsförmåga.
Härstamningen bör vara känd och, om djuret lämnat
avkomma, bör denna vara av fullgod beskaffenhet.
Nedärvningssäkerheten beträffande de önskvärda
egenskaperna bör vara god.
Vid bedömningen av avelsvärdet brukar man skilja
mellan preliminär bedömning (förhandsbedömning) av
unga djur, då man avgör, om de överhuvudtaget skola
användas till avel eller icke, samt avkommebedömning,
vilken utföres, då A. lämnat ett relativt stort antal
avkomlingar, vilka kunna bli föremål för granskning
beträffande exteriör, utveckling och prestationer.
I. Förhandsbedömningen grundar sig på en granskning
av djuret självt, antavlan och släktingarna i sidled:
1. Djuret självt kan bedömas med avseende på
prestationer och exteriör. Då uppgifter om djurets
prestationer finnas, böra dessa få större inflytande på
bedömningsresultatet än exteriören.
Prestationsbedömningen* gör dock icke exteriörbedömningen*
överflödig, utan denna får alltid sin betydelse, då det
gäller att kontrollera djurens normala utveckling och
hälsotillstånd samt deras överensstämmelse med
rastypen. Ej sällan uppställes den frågan, om ett dåligt
bruksdjur kan vara ett bra A. Ett djur med goda
ärftliga anlag kan genom ogynnsamma yttre
inflytelser sättas tillbaka i sin kroppsutveckling och lämna
dåliga produktionsresultat. Det är dock svårt att i det
enskilda fallet avgöra, vad som är ärftligt och icke
ärftligt betingat, och därför bör man ställa sig kritisk
beträffande dåliga bruksdjurs värde som A. Av ett
A. bör man fordra normal fortplantningsförmåga.
Om inga skäl finnas för antagandet, att nedsatt
fruktsamhet i ett visst fall beror på ärftlig disposition, kan
- Avelsdjur
det vara befogat att försöka draga upp avkomma
efter ett i övrigt bra djur, som lider av störningar i
fortplantningsfunktionerna, men ofta kan man dock
befara ärftlig disposition för dessa störningar, och under
sådana förhållanden bör icke pålägg göras.
2 Antavlan (härstamningen) har sedan gammalt
varit ett viktigt hjälpmedel vid bedömningen av
djurens avelsvärde. I allmänhet är man dock böjd
att överskatta dess värde i detta avseende. Recessiva
arvsfaktorer kunna passera dolda genom ett stort
antal generationer och plötsligt visa sig hos en
homo-zygot bärare, utan att detta kan avläsas från antavlan.
Om föräldrarna representera olika genotyper, kan
man dock därav draga den slutsatsen, att
avkom-lingarna bli heterozygota för ifrågavarande egenskaper.
Man bör dock icke försumma att utnyttja antavlan
vid bedömning av unga djurs avelsvärde, ty den
lämnar oss de bästa upplysningar härom, som stå
att erhålla. Vid bedömningen av djurets anor bör
den relativa värdesättningen av dessa grunda sig
på graden av släktskap (se Avelsmetoder); fadern
och modern böra värdesättas lika, samt farfadern,
farmodern, morfadern och mormodern vardera hälften
så högt som fadern eller modern. Att sedan gå längre
tillbaka i antavlan tjänar knappast någonting till,
ty felkällorna vid bedömning av anorna i tredje
generationen eller längre tillbaka bli alltför stora.
Enstaka goda individer bakom andra anraden kunna
därför icke tillmätas någon större betydelse.
3. Släktingarna i sidled kunna även ge vissa
upplysningar om ett djurs avelsvärde. Den genetiska
likheten mellan helsyskon är med hänsyn till
arvsmassa (men ej med hänsyn till arvsbetingade
egenskaper) i genomsnitt lika stor som mellan
föräldrar och avkomma, och mellan halvsyskon är den
hälften så stor. Om man vill bedöma ett djurs
avelsvärde på grundval av dess hel- eller
halvsyskon, måste man grunda bedömningen antingen
på samtliga individer inom ifrågavarande syskongrupp
eller också på individer, som uttagits ur gruppen
utan urval, alltså efter slumpen. Att man kan hänvisa
till enstaka goda individer inom en större syskongrupp
kan icke tillmätas någon större betydelse.
II. Avkommebedömning. Ett djurs avelsvärde
bedömes säkrast efter avkommans beskaffenhet. Sin
allra största betydelse får avkommebedömningen, då
det gäller sådana egenskaper, som framträda endast
hos det ena könet, exempelvis kornas
mjölkavkastning och mjölkens fetthalt, tackornas
lammavkastning eller hönsens äggläggningsförmåga och äggens
storlek. Om handjuren icke avkommebedömas med
avseende på dessa egenskaper, måste deras anlagstyp
värdesättas uteslutande efter anmödrarnas
produktionsresultat, och detta ger allt för osäkra resultat.
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
