Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skalhalt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skalholt
Skelett
eller fruktskal — kunna givetvis växlingarna i S. vara
av ekonomisk betydelse. H. O-d.
Skallerört, se Höskallra.
Skälm, se Anspänning.
Skandinavisk foderenhet, se Foderenhet.
Skänk, se Exteriörbedömning.
Skåpet, se Könsorgan.
Skarpbett, se Tandfel (häst).
Skarpsalva, se Blister.
Skarv, se Hopfogning av virke.
Skate, topp, tull, toppänden av fällda träd, ej duglig
till gagnvirke. Upphugges till brännved eller kolved.
Om sådan huggning ej med fördel kan ske, får S.
kvarligga i skogen, men därvid skall avkvistning
verkställas, om plantor eller ungträd blivit nedtryckta.
R. L-k.
Skattefrälse, se Frälseränta.
Skattejord, se Jordnatur.
Skatter, se Beskattning.
Skattlåda, se Biskötsel.
Skattning, se Biskötsel.
Skavfräkcn, se Fräken.
Skavgräs, se Fräken.
Skedvatten, se Nitrater.
Skeftstång, se Vagnar.
Skelett eller benstomme tjänar dels som skydd för
inre organ, dels som en stomme, som uppbär kroppen
och bildar de hävstänger, på vilka musklerna verka.
Det utgöres av en mängd olika ben, som bruka indelas
i platta, korta och rörformiga. De platta benen
(huvudets ben, bogbladet, bäckenbenen och revbenen)
utgöras av två skivor av fast barksubstans, åtskilda av
ett tunt lager porösare vävnad (märgsubstans). De
korta benen (kotorna i ryggraden) utgöras nästan
uteslutande av porös vävnad med endast ett tunnare
lager barksubstans på ytan. I de rörformiga benen
(extremiteternas långa ben), bildar den porösa
benvävnaden huvudmassan i benändarna, barksubstansen
bildar den rörformiga delen av benet och bekläder som
ett ytlager benändarna. Hos unga djur, vars tillväxt
ej är avslutad, skiljas benändarna å de rörformiga
benen från mittstycket genom brosk, varifrån benens
längdtillväxt utgår, och först sedan förbeningen av
detta brosk är fullständig, är de rörformiga benens
längdtillväxt avslutad.
Bensammanjogningar (leder). Benen i kroppen äro
förenade med varandra på väsentligen två olika sätt:
1. Genom bindväv eller brosk, som fullständigt
utfyller mellanrummet mellan benändarna. Rörligheten
mellan benen blir då ringa och desto mindre, ju tunnare
bindvävslagret är. Mellan de flesta benen i skallen är
bindvävslagret ytterligt tunt och benkanterna
synnerligen fast förenade. Man kallar dylika förbindelser
sömmar. Med tilltagande ålder sker ofta en fullständig
förbening av bindvävslagret mellan benkanterna;
benen växa samman.
2. Genom ledgångar. I en ledgång är den ena
benändan vanligen kullrig, ledhuvudet, den andra bildar
en motsvarande fördjupning, ledpannan. Ledytorna äro
beklädda med brosk. En fast bindvävshinna,
ledkapseln, omger ledgången. Ledkapseln kan betraktas som
en fortsättning av benhinnan. I leder med större
rörlighet är ledkapseln ofta mycket vid. Vid många
ledgångar bli begränsade partier av ledkapseln starkt
förtjockade och bilda s. k. förstärkningsband, som gå över
från det ena benet till det andra och tjäna till att hålla
ledytorna samman samt begränsa rörelsens frihet. I
ledgången avsöndras en ljusgul, slemmig vätska,
ledvattnet, som håller ledytorna fuktiga och minskar
friktionen. Stundom är ledvattenavsöndringen så riklig,
att ledkapseln starkt utbuktas (ledgalla).
Rörelsens frihet i ledgångarna beror väsentligen av
ledytornas form och förstärkningsbandens anordning.
Man skiljer mellan kulleder, där rörelsen är fri åt alla
håll, hängsel eller gångjärnsleder, där endast böjning
och sträckning kan äga rum i en riktning, vridleder,
där endast vridning äger rum, och strama leder, där
ledytorna äro nästan plana och rörelsens frihet därför
starkt begränsad.
Skelettet indelas i huvudets, bålens och lemmarnas
ben.
Huvudets ben. De ben, som bilda huvudets S. indelas
i hjärnskålens ben, vilka innesluta hjärnan, samt
ansiktets ben, vilka omsluta mun- och näshålorna.
Hjärnskålens ben äro: nackbenet, två hjässben, två
pannben, som hos idisslarna äro försedda med
bentappar (kvicke) för hornen, två tinningben, ett främre
och ett bakre kilben, vilka bilda botten av hjärnskålen,
samt silbenet, som ligger mellan hjärn- och näshålan
och är genombrutet av ett stort antal hål genom vilka
nerver passera.
Ansiktets ben bestå av: två överkäksben, vilka
innehålla övre kind- och hörntänderna, två mellankäksben
med övre framtänderna, två näsben, vilka bilda
näshålans övre vägg, två kindben, två tårben, plogbenet
vilket tillsammans med näsans broskartade skiljevägg
delar näshålan i tvenne halvor, två par näsmusslor, ett
par i vardera näshalvan, samt två underkäksben, vilka
leda mot tinningbenen och innehålla de undre tänderna.
Slutligen finnes ett tungben, som ger stöd åt
tungmuskulaturen och luftstruphuvudet. En stor del av huvudets
ben, såsom t. ex. pannbenen, överkäksbenen och
kindbenen, äro försedda med stora håligheter, vilka stå i
förbindelse med näshålan och äro fyllda med luft.
Leden mellan underkäksben och tinningben,
käkleden, är närmast en hängselled, men på grund av
ledytornas form äro även rörelser i sidled möjliga. Leden
823
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
