Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lantbogård och ärftliga län självständiga besittningar, liksom ock
underlydande bönder betraktades som livegne med samma rättslöshet som
romerska coloni. Den förmånligare ställning, som bönderna i vissa orter
bevarat, betraktades därför också som icke lagligt grundad, varför
jordherrarna ansågo berättigat att bringa alla bönder i lika strängt beroende.[1]
Det svåra betryck, som bönderna sålunda råkade i, framkallade under
1400-talet upprepade bondeuppror. Bönderna krävde lättnad i sina
ekonomiska skyldigheter, att återfå rätten till jakt och bete å allmänningsskogen
samt avskaffandet av livegenskapen. Rörelsen nedslogs här liksom liknande
rörelser i Frankrike (sid. 136) och England (sid. 168) och ledde till en
början till än hårdare förtryck.
Under dessa förhållanden förblevo bönderna i Tyskland, till skillnad mot
i Frankrike (sid. 137), utan allt politiskt inflytande. Då under medeltidens
senare del landsherrarna började hålla möten, senare regelbundet
återkommande under namn av lantdagar, voro endast adeln, kyrkan och städerna
representerade vid dessa.
Upplysningar angående jordbrukets angelägenheter under denna tid i
Tyskland finnes huvudsakligen i urbarier och rättsurkunder, särskilt de
nämnda Sachsen- och Schwabenspiegel, Egentliga lantbruksskrifter av
inhemska författare saknades alldeles, men Crescentii berömda verk
(sid. 110) utgavs på 13:e årh. i tysk översättning och åtnjöt även här stor
auktoritet.
JORDBESITTNING. Den gamla samfälligheten i jordbesittningen (sid.
124) bibehöll sig i stort sett oförändrad, dels byar med i tegblandning delade
inägor och allmänning av betesmark och skog, dels spridda ensamgårdar
med skilda inägor och gemensamhet i bete och skog, samt dels av
dessa Dorfschaften och Bauerschaften bildade större samfälligheter,
Markgenossenschaften, vilka till stor del uppkommit av de gamla häradena och
landskapen (Cent- och Gaugemeinde) och voro ägare av odelade skogar och
betesmarker. Huvudsakliga förändringen från förhållandena i det frankiska
riket var, att jordherrar fått allt större inflytande i dessa samfälligheter.
Många av dessa voro anlagda på en enskild ägares mark, och i dylika
Hofmarkgenossenschaften hade jordherren behållit äganderätten till skog och
bete, i vilka bönderna fingo blott inskränkt nyttjanderätt och denna oftast
mot av jordägaren bestämda avgifter och skyldigheter. Men även i fria
samfälligheter hade stormännen i stor utsträckning skaffat sig övervägande
inflytande, vanligen därigenom att de förvärvat äganderätten till gårdar inom
dessa, och genomdrevo ofta, att en del av den gemensamma marken avskildes
som deras enskilda andelar, liksom befattningen som föreståndare
(Obermärker) i samfälligheten småningom allt närmare blev en jordherrens
befogenhet under beteckningen Holzgraf eller Waldgraf. På detta sätt hade
de gamla demokratiska bondesamhällena allt mer ersatts av en samling
kyrko- och stormannagods med mer eller mindre beroende brukare, vilka
även då de hade äganderätt till sin jord, fått därtill hörande rättigheter starkt
inskränkta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
