Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innehavaren ej själv ville eller kunde odla marken, och tillika utlovades viss
tids skattefrihet för odlingen. Genom k. brev sistnämnda år befalldes
hövdingen i Åbo att medgiva rätt att odla på kronans allmänning, varvid dock
jordens förre innehavare skulle äga rätt att efter 12 bolfaste mäns prövning
behålla så mycket, att de kunde finna sin bärgning därå.[1]
I de tätare befolkade landskapen voro hemmanen redan under
medeltiden starkt styckade, så att brukningsdelarna i allmänhet voro små, och
någon lagstadgad gräns för klyvningen fanns ej. I dessa delar hade också
kronan många gårdar med slott, vilka bortlämnades på förläning på
obestämd tid eller livstid eller med arvsrätt och med skyldighet att utgöra
krigstjänst och ofta att till kronan erlägga den inflytande skatten. Även kyrkorna
hade förvärvat jordegendom, till vilken de erhöllo skattefrihet. Dessa
förläningar och kyrkogods blevo utgångspunkter för en högre odlings
spridning. Deras förvaltning var ordnad som i Sverige, med en del av jorden
utlämnad till landbor och torpare mot skatt och arbetsskyldighet.
Hos den svenska befolkningen var boskapsskötsel huvudsaken, — den
betalade därför tionde i smör, under det att folket i de finska landskapen
utgjorde den i spannmål. Men byåkern var överallt otillräcklig och
sädesbehovet fylldes därför till stor del genom svedjebruk. Folket i de mera
bebyggda landsdelarna hade utmarker (erämaa, erämarker), ofta långt
avlägsna, vara de jämte jakt och fiske idkade svedjebruk. Sålunda hade
Satakunta-borna dylika utmarker i norra Tavastland och Österbotten, och
Savolaxarna ända uppe vid Kajana. Då hemåkern ökats, så att den kunde föda
befolkningen, övergåvos dessa utmarker vanligen.
Byggnaderna voro om möjligt enklare än i Sverige. Det vanliga var »tre
gode tarvhus»: stuga, fähus och lada, men därjämte omtalas även rior och
badstugor. Stugan var en rökstuga eller ett pörte.
Av sädesslagen var kornet huvudgrödan i de övriga landsdelarna men i
Karelen råg, vilket ännu på 1300-talet ej ingick i tionden i Tavastland.
Båda odlades både på åker och i sved. Havre odlades allmänt på åkern.
Likaså voro lin och rovor allmänna odlingsväxter, de senare huvudsakligen
på svedjeland. Vete, ärter och bönor omtalas blott från södra Finland.
Hampa och humle voro skattepersedlar från 1300-talet.
Ängarna voro viktiga ägor, då åkern ej lämnade annat vinterfoder än halm.
Trädgårdsodlingen var naturligtvis obetydlig, men vid periodens slut
omtalas såväl kålgårdar, särdeles i Åbotrakten, som även odling av fruktträd,
vilka infördes söderifrån.
Hästarna i Finland omtalas visserligen med beröm av Olaus Magnus,
men såväl krigs- som avelshästar infördes från Sverige. Främst som
hästuppf ödande landskap stod Karelen, därför kallat »stokarelen», varifrån en
så betydlig export av hästar ägde rum till Ryssland och Estland, att förbud
däremot flera gånger utfärdades på 1300-talet och senare.
I de svenska bygderna, där oxar mest användes som dragare, var antalet
nötboskap stort, men mindre i Finnbygderna, där hästar voro de vanligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
