Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke tillhörde enskilda ägare. I Norge framställde redan landets förste konung
Harald Hårfager sådant anspråk på allt herrelöst land, och i
Frostatingslagen (XIV: 8) infördes konungens rätt till överherrskap över
allmänningarna och rätt att överlåta dylik jord till vem han fann för gott.[1]
I Danmark hade den feodala grundsatsen, att all herrelös jord tillhör
konungen vunnit hävd redan i medeltidens början. Enligt den jutska lagen
(I: 53) tillhör jorden å allmänningen konungen men skogen bonden, vilket
förklarar frånvaron i de gamla danska lagarna av bestämmelser om
uppdelning av allmänningar och tillgodogörande av deras avkastning. I Skåne
och Halland hade byar och härad ända till dessa landskaps införlivande
med Sverige (1660) blott nyttjanderätt i skogarna.
I Sverige hade liknande anspråk från konungamaktens sida mindre
framgång. Framställda anspråk på andel i eller viss rätt över
allmänningarna vunno ej folkets godkännande och inflöto ej i landslagarna. I
Östgötalagen talas väl om de fall, då konungen ville sälja allmänning, men härmed
torde (enligt Schlyter) syftas på skog, som tillhörde en konungens gård.
Enligt landslagarnas thingmalabalkar (V och IV) tillerkännes dock konungen
rätt till 1/3 av avgäld från häradsallmänning. Likaså har konungen
åtminstone från 1300-talet tillerkänt bergsbruksidkare rätt att nyttja vissa
allmänningsskogar.
KYRKAN blev också en allt större jordägare. Till de gårdar, som hon
ärvde efter de hedna gudnahoven, kommo talrika jordförvärv genom
förläningar, fromma gåvor samt köp och panträtt. Besittningarna ökades
mycket under de oroliga tiderna genom att bönder sökte skydd hos
kyrkan eller klostren genom att avstå äganderätten till sin jord och
mottaga den som landbogårdar. Det har beräknats, att kyrkans egendomar i
Danmark på drottning Margaretas tid uppgick till 35 procent av rikets
jord.[2] I Sverige skall Uppsala domkyrka hava varit rikets största
jordägare med 300 markland jord (år 1344),[3] och Vadstena kyrka ägt flera
hundra gårdar och torp. I Norge voro också kyrkans besittningar mycket
stora, särdeles i närheten av biskopssätena och klostren, och uppgingo enligt
en ungefärlig uppskattning vid unionstidens början till l/4 av landets odlade
jord, mer än vare sig adelns eller kronans.[4]
Bland kyrkliga stiftelser intaga cistersienserordens kloster i Sverige en
framstående plats som härdar för jordbrukets och trädgårdsodlingens
framsteg. De anlades ofta i avlägsna orter, skilda från bygden genom skogar och
voro därigenom liksom av sin regel hänvisade att försörja sig genom
jordbruksarbete, och de av munkarna med hjälp av lekbröder skötta kloster-
och avelsgårdarna blevo mönster för kringliggande trakt. Ännu i dag vittna
förvildade växtarter och gamla fiskdammar om den inplantering av växter
från sydligare land och den fiskodling, som ägde rum vid klostren.
I den mån bygd uppväxte kring klostren och dessas rikedom ökades,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
