Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - De skandinaviska länderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slappades efterlevnaden av regeln om klosterfolkets arbete, och vid slutet av
medeltiden ägde åtskilliga kloster ett flertal gårdar, som brukades som
vanliga landbogårdar.
ADELN utsöndrades under medeltiden i alla de skandinaviska länderna
allt mer som en särskild, från odalbönderna skild, privilegierad
jordägareklass.
I Norge räknades enligt Magnus Lagabötes lag till
storbönderna eller holderne de, vilka besutto efter fader och moder ärvd ätte-jord,
som deras förfäder före dem ägt och till vilken ingen annan hade odelsrätt,
d. v. s. rätt att på grund av släktskap börda (sid. 185). Ur denna klass
framgick under början av medeltiden en länsaristokrati, kallad lendermœnd,
vilka på en gång som konungens befallningshavande i sin bygd hade att
upprätthålla ordning och frid, göra uppbåd till krigstjänst m. m. och voro
böndernas hövdingar och talesmän. Denna klass, som lönades av konungen
genom jordförläningar, blev allt mer självrådig men gick till stor del ut
under de ihållande striderna mellan olika tronkrävare och ersattes i slutet
av 1100-talet av kungliga ämbetsmän, syssel- eller lagmän. Även denna nya
tjänsteadel vann, till stor del genom ingifte i de gamla ätterna, rikedom i
jord och stort anseende. De erhöllo under Magnus Lagaböte (år
1263) titeln baroner, men då de började att bliva lika myndiga som tidigare
lendermännen, avskaffade konung Håkon V denna värdighet år 1308. På
detta sätt stävjade konungarna stormannaståndets otillbörliga tillväxt i makt
och då jordbesittningarná till följd av digerdöden starkt nedgingo i värde
(sid. 182), gick också adeln som klass tillbaka. Visserligen gav saknaden av
en konung i landet under unionstiden sysselmännen tillfälle att öka sin
makt, men adeln avtog dock alltmer i antal och makt och var vid den
nyare tidens början så gott som försvunnen.
I Danmark och Sverige tillväxte däremot stormansklassen oavbrutet i
jordrikedom och makt och utbildades ett länsväsen, som dock aldrig nådde
samma maktställning som i Tyskland.
Bruket, att konungen med län avlönade sina tjänstemän (länsmän, fogdar,
sysselmän), infördes liksom i Norge, i Danmark under Waldemarernes
tid (1157—1241) och i Sverige av Knut Eriksson (1167—1195), och
rätt att giva förläningar tillerkändes konungen uttryckligen i Upplandslagen
och i Magnus Erikssons landslag. Dylika förläningar togo allt större
omfattning som lön eller för att vinna anhängare i de inre striderna men
även som pant för gjorda försträckningar, så att tidvis större delen av
kronans jord på detta sätt kunde vara henne avhänd. Därtill kom bruket
att till underhåll giva yngre konungasöner stora län, ofta hela landskap.
Visserligen medförde tyskarnas insteg i de båda rikena, att den på
kontinenten rådande uppfattningen om länsherrens självständighet och välde
över bönderna även här gjordes gällande, men länen blevo aldrig ärftliga i
Sverige eller Danmark (med undantag för det danska Sydjutland), och
förläningen innebar ej domsrätt över länets innebyggare utan endast rätt att
uppbära statens skatt av dem samt dem ådömda böter.
Sin rättsliga grund och sin karaktär fick adelsståndet i Sverige och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
