Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arthur Young att 7/8 av den utarrenderade jorden var upplåten på
dylika villkor.
Delbruket ansågs mindre lämpligt, då jordägaren ej bodde på gården,
och sålunda ej kunde övervaka dennas skötsel. Över huvud taget ansågos
på 1700-talet delbruken vara de lägst stående jordbruken. De förnämsta
orsakerna till det franska jordbrukets underlägsenhet under det engelska ansåg
A. Young och andra samtidiga författare i övrigt vara arrendegårdarnas
litenhet och arrendetidens korthet, vilken avskräckte brukaren från
jordförbättringar och anläggning av fleråriga vallar.[1]
I den mån länsadelns makt och rikedom avtog, uppdelades allt mer av
godsjorden i självständiga gårdar genom frårtstyckning och avyttring till
borgare och bönder; gårdarnas antal ökades även genom uppodling och
inhägnande av jord å allmänningarna till enskild egendom samt genom
försäljning och förpantning av kronans jord. Den allmänna meningen, uttalad
bl. a. genom notabelförsamlingen år 1787, blev allt mer avgjord, att endast
innehav av jorden med full äganderätt kunde avhjälpa den allmänt rådande
vanhävden. De självständiga egendomar, som sålunda frigjordes från
godsen, voro dock intill revolutionen belastade med åtskilliga från
feodaltiden kvarvarande servitut till förutvarande länsherrars rättsinnehavare.
Jämte den ursprungliga jordräntan (ofta kallad champart, jfr s. 139) och
rekognitionsavgift, båda vanligen jämförelsevis obetydliga, hade ägaren av
dylik jord stundom fortfarande arbetsplikt vid huvudgården, liksom
skyldighet att erlägga avgift vid egendomens avyttring (quints, lods et ventes).
Dessutom förekom rätt för jordherren att vid ifrågakommande försäljning
återköpa egendomen eller rent av att mot ersättning indraga den som län
eller överlåta den till annan person (retrait, retenue), liksom jordherrens
medgivande kunde fordras till ändring av brukningssättet. Den gamla
skyldigheten att låta mala säden vid godsherrens kvarn och baka brödet vid
hans bageri m. fl. »banalités» samt skyldighet att vid skördens inbärgning
invänta den av den tiondeberättigade utsatta tiden samt att avlämna tionde
och räntepersedlar på anvisad plats hörde också lill kvarvarande bördor
och band å ägare till förutvarande godsjord.[2] De blevo emellertid alla
avskaffade eller ställda på avlösning genom nationalförsamlingens beslut den
4 augusti 1789.
SAMFÄLLIGHET och ÄGOBLANDNING. Ägosplittringen och ägornas
blandning var ännu i mitten av 1700-talet allmän även i de trakter, där
ensamgårdar voro förhärskande, och ökades ytterligare genom upptagandet
av odlingar på allmänningarna och den av revolutionen införda lika
arvsrätten. Av de hinder, som härav uppstodo för jordbrukets och
husdjursavelns förbättring, framstod här i främsta rummet den fria betesrätten
(vaine pâture), vilken här var utsträckt till fritt kringströvande i hela trakten
(parcours). Framstegsmännens strävan gick därför i första hand ut på
denna frihets inskränkning och enskild jords inhägnande. Redan år 1767
hade en förordning för Lothringen utfärdats, vilken gav enskild rätt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
