Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skedde ytterligare ändring, så att egendomens egenskap av odel blev
beroende av ägarens uttryckliga förklaring och lösningsrätten varade 5 år efter
pålysning av egendomens försäljning. Statsjord och beneficierade gods, som
såldes till enskild egendom, kunde dock ej göras till odelsjord.
Åsätesrätten utsträcktes i 1687 års lag till all jordegendom utan hänsyn
till odelsrätt men bibehölls i övrigt oförändrad. (Sid. 191.)
JORDLEGA. Upplåtelse av jord till brukning skedde sedan gammalt i
regel genom bygsel (sid. 194), mot erläggande vid legoavtalets början av en
större bygselavgift (»förstetage») samt därefter årligen landskyld (avgäld)
bestämd i åtskilliga varor (jfr sid. 192). Genom landslagen år 1687 infördes
delvis ändrade bestämmelser om dylika upplåtelser. Bygsel skulle vara den
enda upplåtelseformen, men senare medgavs att vid adliga sätesgårdar,
verk och bruk även fick användas delbruk (lotbruk), vanligen hälftenbruk.
Överenskommelsen skulle vara skriftlig och upptaga alla åbon åliggande
avgifter. Upplåtelsen hade tidigare plägat vara på livstid, vilket genom 1604
års lag angavs som det normala, men även kortare upplåtelse (aaremaal)
medgavs och var då vanligen på 3 år. I 1687 års lag blev livstidsupplåtelse
den enda lagliga. Landskylden fick, såsom varit gammal hävd och år 1539
stadgats, icke höjas över sitt gamla belopp utan efter bestämmelse av en
ojävig nämnd, och fick efter landbondens fria val betalas i penningar eller
varor. Arbetsskyldighet fick icke åläggas andra, än den av gammalt ålegat,
och endast dem, som bodde inom 2 mil från huvudgården samt inskränktes
beträffande forsling till 4 gånger om året, högst 3 mil men var i övrigt
obestämd. Till följd av de strängare bestämmelserna till skydd för brukare av
annans jord, som inflöto i 1687 års lag, samt den däri också intagna
bestämmelsen, att dubbel skatt skulle utgå för den jord, en ägare hade utöver ett
hemman (upphävd först 1799), minskades fördelen att äga mer jord än man
själv kunde bruka, varför ock gårdarna ha allt mer försålts till brukarna.
SAMFÄLLIGHET i jordegendom och dess brukning bibehöll sig segt.
Ännu i början av 1800-talet förekom den i olika former. Allmännast var den
på Vestlandet, där bybebyggelse var vanlig. Dels förekom fullständig
ägogemenskap, då delägarna i tur och ordning, i aarekast, brukade de olika
tegarna, dels voro dessa fast delade mellan byamännen men lågo blandade
i varje åker utan inbördes hägnad. På Östlandet, där enstaka gårdar var
det vanliga och gårdarna mestadels voro större, hade bygemenskapen, där
den funnits, tidigt börjat att upplösas, och endast betesmarker och skog
brukades här gemensamt, varvid ingen fick släppa fler kreatur på sätern,
än hans gård kunde vinterföda. Även fisket i fjällälvarna var i regel oskiftat
och bedrevs vanligen gemensamt, varvid fångsten delades mellan gårdarna.
Olika grader av samfällighetens upplösning förekommo. Således kunde
den bästa åkern närmast bytomten, akerlaugen, vara delad till enskild
brukning, dock med gemensam höstbetning, men avlägsnare inägor vara
oskiftade, likasom man också skilde olika ägares tegar i åkern med tillfälliga
hägnader och delade hemmahagarna genom tillfälliga mœrkesgaarde. Varje
delägare ägde rätt att fordra ägoskifte. Om hägnadsskyldighet och vitsord
att fordra sådan mellan grannars ägor samt om ansvar för skada av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
