Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För att befordra avsättningen av den svenska ullen stadgades samtidigt
med ullpremieringens anordnande, att endast svenska vävnader skulle få
användas till kläder. Förbud utfärdades även mot införsel av
spunnen ull.
År 1781 inrättades av den gamla manufakturfondens behållning en ny
diskontfond, den s. k. ulldiskontfonden, där yllefabrikanterna kunde få
belåna inköpt svensk ull av visst slag intill 75 proc. av dess enligt särskilda
värderingsmän åsatta värde. Fondens grundkapital utgjorde 20,000 rdr bko,
men höjdes sedermera till 50,000 rdr bko.
GETTER funnos i alla delar av riket, i största antal i Kronobergs,
Älvsborgs, Gävleborgs och Kopparbergs län. I de båda sistnämnda länen voro
de på 1500-talet flera än fåren, men eljes vanligen högst 1/3 mot dessa, minst
på slätterna. Vid några kungsgårdar funnos större hjordar på över 100 djur.
Till vinterfoder beräknades där 1/4—1/2 lass hö samt 2 tjog kärvar halm jämte
lövfoder.
Enligt räkenskaper från kungsgårdar på 1500-talet plägade 8—10 skålpund ost,
motsvarande ungefär 40 l. mjölk, redovisas per get. Rålamb uppgiver
(1691), att geten bör lämna 5 skålpund, Broocman (1723) åtminstone 1 lispund
ost.
Strävandet att inom landet alstra industriella råämnen föranledde under
frihetstiden införandet av angoragetter. 14—15 införda djur hade år 1765
förökats till omkring 700. Deras ull, s. k. kamelull förarbetades på 30
spinnmaskiner.
SVINSKÖTSELN bedrevs under det 16:e och 17:e århundradet i
allmänhet på det gamla, primitiva sättet, att djuren fingo ströva kring ute att söka
sin föda, så länge marken var otjälad. De funnos därför i största antal, där
de kunde gödas på ållonbete, och i den mån ek- och bokskogarna uthöggos
och odlingen vidgade sig, avtog deras antal där i förhållande till
folkmängden eller t. o. m. absolut räknat (i Skåne, Blekinge och Småland). På en del
kungs- och adelsgårdar höllos på 1500-talet flera hundra svin; på 1700-talet
torde antalet sällan hava överskridit husbehovet. Ännu under detta
århundrade räknades, att de under sommaren skulle kunna föda sig av bete i skog
och mark och på trädesåkern (»svinträda») samt det avfall de kunde leta
upp. Vinterfodret var drav, agnar, mäsk, slösäd och »allehanda
kraffserien»,[1] men det omtalas också[2], att svinen kunna födas med skav av
tallbark och därav lämna ett gott fläsk. På sädesgärdet kunde de vinna gott
hull av spillax, och därefter insattes gödsvinen till slutgödning, då de fingo
tillskott av säd, varav 11/2 tunna beräknades för varje stort svin.
Svinen voro mest av den korta, karpryggiga skogssvin-rasen (»svenska
svin»), men de »tyska, långlagda och högbenta, vita med spetsigt huvud»
(hussvintypen, sid. 9) ansågos bättre till följd av sin större
gödningsförmåga. Djuren borde helst användas till avel, först sedan de fyllt 2 år och kunde
sedan brukas därtill i 4 år. De galtgrisar, som ej skulle påläggas till
fargaltar, snöptes vid 4—5 veckors ålder. Svinen borde helst ej gödas förr än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
