Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid 4 års ålder, ty först då blevo de fullstora och späckiga; vid två års -ålder
hade de föga späck och gåvo blott 31/2—4 lisp. slakt.
Försök började på 1700-talet till stammens förbättring genom införsel av
utländska raser. Jonas Alströmer införde år 1745 kinesiska svin,
utmärkta för sina små öron, längre hals, korta ben och starka anlag för
fetma.[1] Linné omtalar i sin skånska resa, att man genom korsning av det
inhemska slaget med dylika svin, som redan voro vanliga i Kristianstads län,
fått utmärkta gödsvin.
SMÅDJUR. Kaniner höllos på enstaka gårdar men saknade ekonomisk
betydelse.
Höns höllos allmänt vid såväl herr- som bondgårdar. Färgen växlade
mycket; svarta höns ansågos vara bästa värpare (Reddejan).
Kalkoner (»karkuniska höns») omtalas på 16:e århundradet i räkenskaper
för Kronobergs kungsgård och voro väl då nyss införda. I 1700-talets
litteratur omtalas de såsom alltför »kostbara och frätande», varför de höllos
blott där man ej såg på lönsamheten.
Gäss voro också vanliga husfåglar i de södra landsdelarna och ansågos
kunna väl betala sig men göra skada genom sitt tramp och sin träck, som
»bränner» gräset. Enligt somligas åsikt voro vita bäst, enligt andras grå.
Under sommaren födde de sig väl på gräsbete, på hösten göddes de på
stubbåkern. Vinterfodret var huvudsakligen säd, mest slösäd till kyndelsmässan,
och därefter under parnings- och äggläggningstiden strid säd.
Gässen »röskades», d. v. s. fjäder och dun plockades, sedan djuren blivit
årsgamla, höst och vår eller ock blott 1 gång på året, i juni.
Ankor ansågos för glupska att vinterfödas, varför alla som ej behövdes
för aveln plägade slaktas på hösten.
Påfåglar höllos här och var på herrgårdar, likaså duvor, varav omtalas
kropp- (kräv-), kron-, påfågels- och vanliga duvor.
DJURLÄKEKONSTEN bestod huvudsakligen av huskurer, starkt
bemängda med vidskepelse, troligen härrörande från de gamla latinska
författarna. Under 1700-talet omtalas sådana dock mindre, och i stället dels
magstärkande medel (såsom avkok på loppgräs åt nötkreatur, sleke av salt,
tjära, salpeter, enbär och kryddor åt får, angelica åt svin, samt allehanda
kryddörter, terpentin, svavel och salpeter) som preservativ och mot inre
sjukdomar, dels ingnidning med saltlake eller urin, brännvin, svinister och
tjära mot utslag och svullnader samt bränning mot spatt.
Under senare delen av 1600-talet härjade en »giftig pestilentia», trol.
kreaturspest, upprepade gånger boskapen i vissa landsdelar, och under följande
århundrade förorsakade den svåra förluster i Sverige likasom i flertalet
andra europeiska länder. Sjukdomen uppträdde år 1711 i västra Sverige samt
sedan med stor häftighet år 1721 i Skåne, men synes åter hava upphört
före mitten av 1720-talet. År 1743 uppblossade den åter i Skåne, enligt
uppgift antagligen införd från Danmark, genom att i sjukdomen döda kreatur
kastats i vattnet vid Amager och drivit till skånska kusten, där man skall
hava tillvaratagit deras hudar. Denna gång höll sig sjukan kvar ända till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
