Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1786, upprepade gånger avsaktande och åter uppblossande, och härjade värst
i Skåne men spred sig vidare i kringliggande landskap. De åtgärder, som
av myndigheterna enligt K. förordn, av år 1722 och 1750 vidtogos, gingo
huvudsakligen ut på att hindra smittans spridande, i vilket syfte alla
marknader inom två mils avstånd från smittad ort förbjödos, likaså resor inom
och transport av kreatur och ladugårdsprodukter från sådan ort, dödande av
lösa kattor och hundar samt de stupade djurens nedgrävning på avlägsna
platser, ja år 1767 lät landshövdingen i Malmöhus län nedslakta alla
nötkreatur i ett par socknar, där sjukan härjade synnerligen våldsamt och
trakten avspärrades med militär.
En märklig följd fick denna pesthärjning därigenom att den föranledde
utsändande år 1763 till Bourgelats nyss öppnade veterinärskola i Lyon
av 3 studerande, av vilka en, Peter Hernqvist, själv öppnade den
första veterinärskolan i Sverige i Skara år 1784.
BISKÖTSELN förlorade väl genom reformationen en del av sin
betydelse genom att behovet av vax till kyrkorna minskades, liksom även
genom klostrens försvinnande sina flitigaste utövare. Honungens betydelse
som sötmedel och den starka förbrukningen av mjöd, vari honung ingick,
gjorde dock, att biskötsel fortfor att vara en viktig del av hushållningen.
Gustaf Vasa medgav år 1543 allmogen i Småland att betala sin skatt
i honung, och år 1560 uppgick uppbörden därav till 59 tunnor. Även Skåne
och Värmland voro rika på honung. Enligt räkenskaperna på kungsgårdarna
erhöll man i medeltal från varj« bisamhälle 21/2 kannor honung och 2
skålpund vax.
Under 1600-talet, då mjöd började ersättas av öl och socker började
införas, anses biodlingen hava avtagit. Från denna tid härrör den första
svenska biboken av Isaacus Erici.
Omsorgen om de näringar, som kunde minska införseln, riktades även på
biskötseln, varom en mängd skrifter offentliggjordes. Främst bland dessa
märkas kapten-mekanikus Mårten Triewalds Tractat om bij (1728)
samt Samuel Linnæus’ Kort men tillförlitlig bijskjötsel (1768).
Vetenskapsakademien och Patriotiska sällskapet utläste belöningar för
framgångsrik biodling, och för denna inträdde nu en ny blomstringsperiod.
Som biboningar användes fortfarande trästockar men vanligen liggande, och
med lös bakbotten, så att man kunde skatta samhället. Man började nu också
använda »biaskar» av tunna bräder med glasfönster, genom vilka man kunde
iakttaga bien, liksom även att med bottnar med hål och skjutlock avdela
bistocken för att förändra biens utrymme efter behov och sålunda
förebygga icke önskad svärmning. Vid århundradets mitt började efter tyskt
mönster att användas halmkupor, varigenom utrymmet kunde ökas genom
underkransning.[1]
SILKESODLING. Sedan erfarenheten visat, att svarta mullbärsbuskar
kunde uthärda vintern ända uppe vid Stockholm och vita i Skåne, spred sig
intresset för silkesodling även till Sverige. Den nyss nämnde M. Triewald
började försök därmed och skrev en utförlig avhandling om silkesodlingens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
