Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de tyska kemiska stations-föreståndarnas beslut år 1882 till att på grund av
foderprisen beräkna äggvita: fett: kolhydrat = 5:5:1, vilket år 1890
ändrades till 3:2:1 och år 1904 till 2:2:1.
Genom näringsfysiologiska undersökningar vid tiden omkring senaste
sekelskifte visades, att ej blott de kvävefria utan alla de organiska ämnena
kunde inom vissa gränser ersätta varandra, och att de därvid verkade i
förhållande till sitt förbränningsvärde. M. Rubner i Berlin uppställde lagen
om »näringsämnenas isodynama värden», enligt vilken dessa vid
näringsprocessen kunna ersätta varandra i förhållande till sitt energiinnehåll, mätt
i värmeenheter (kalorier), samt bestämde de särskilda näringsämnenas
dynamiska värde. Genom noggranna fysiologiska försök rörande de i födan
upptagna näringsämnenas omsättning i kroppen visade N. Zuntz i Berlin
och hans medarbetare, hurusom arbetet inom kroppen (tuggning, sväljning,
mag- och tarmrörelse, andning och hjärtats rörelser) samt värmealstringen,
förbrukar de delar av födans organiska ämnen, som icke ansättas i kroppen
eller avgå med avsöndringar.
Den övervägande betydelse, som man tidigare tillskrivit äggviteämnena
var således oberättigad, så snart det ej gällde bildandet av äggviteartade
kroppsbeståndsdelar och avsöndringar (mjölk, matsmältningsvätskor).
Riktigheten härav bekräftades också genom praktiska försök, särdeles av
Louis Grandeau, vilken vid utfodring av draghästar använde
foder-ransoner med ett så vitt näringsförhållande som ända till 1:20.
I utfodringens praktik infördes denna nya uppfattning först genom de
utfodringsförsök, som O. Kellner i Möckern utförde med gödoxar, och
den handbok[1], i vilken han framlade sina försöksresultat.
Vid utfodringsförsök bestämde Kellner den viktstillökning, som ett
visst fodermedel gav, då det gavs som tillskott till en utfodring, som höll
försöksdjuret i näringsjämvikt. Genom bestämning medels
respirationsapparat av mängden i kroppen avlagrat kol och den mängd kroppsbeståndsdelar,
som därav bildats, fastställde han den mängd av de särskilda näringsämnena,
som behövdes för ansättning av en viktsenhet fett, och använde 1 kg.
stärkelses fettbildningsvärde som enhet för de övriga näringsämnenas och olika
fodermedels fodervärde. Den fettbildande verkan, ett fodermedel visade, var
lika med summan av de ingående beståndsdelarnas endast beträffande
mycket lättsmälta fodermedel, men avsevärt lägre för grövre och mindre
lättsmälta, beroende på den ökade energiförbrukningen för fodrets tuggning
och smältning samt dess jäsning i fodersmältningskanalen. Den
fullständighet, varmed fodrets smältbara näringsämnen kommo till godo,
betecknades som dess värdetal. På grund av ett fodermedels innehåll av närande
ämnen, dessas smältbarhet samt fodermedlets värdetal kunde således dess
verkan vid gödning beräknas, och vid högre halt av växttråd reducerades
det beräknade stärkelsevärdetalet i visst förhållande till växttrådhalten. I
stärkelsevärdet hade man sålunda fått ett nytt och i praktiken lätt
användbart enhetstal för fodervärdet, vilket hastigt vann insteg vid
foderberäkningar i Tyskland och småningom även i andra länder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
