Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling / 651 (1925) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Balkanstaterna - Rumänien

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

egen jord, under det att omkring hälften av rikets jord fortfarande var
fördelad på stora gods, tillhörande kronan, staten och enskilda. Är 1902 utgjorde

egendomar å	jordägare i proc. av hela antalet	med åker i proc. av rikets åker
högst 10 ha	95.4	40.3
10—50 ha	3.7	8.9
över 50 ha	0.9	50.8

Flertalet gods var dessutom utarrenderat åt storförpaktare, vilka
vanligen hänsynslöst utsögo både jorden och sina underarrendatorer och
underhavande bönder, vilka med sina dragare och redskap utgjorde den
huvudsakliga arbetsstyrkan vid de egendomar, som brukades av ägarna eller
stor-förpaktarna.

Därtill kom, att under det att den allra största delen av kreaturen (år
1899 omkr. 92 proc.) tillhörde bönderna, betesmarkerna fortfarande voro
godsägarnas, vilka därför utkrävde alltmer stegrade betesavgifter.

Till följd av den starka folkökningen och den lika arvsrätten till jord
söndersmulades bondgårdarna än mer, så att även de självägande
böndernas ställning allt mer försämrades. Dessa förhållanden framkallade år
1907 upprorsrörelser, vilka framtvungo ytterligare reformer. Genom en lag
av den 23 dec. 1907 påbjöds, att alla jordbrukskontrakt skulle vara
skriftliga, bestämmelser fastställdes om arrendekontrakt för egendomar på högst
20 hektar med maximigräns för avgäldens belopp och om arbete hos annan,
varför lönen ej fick utgå annat än i penningar, ej understigande vissa lägsta
lönesatser. Genom kommunerna skulle, om så behövdes genom
expropriation, skaffas lämpligt belägna allmänningsbeten avpassade efter byns
kreatursantal, åt bönder, som förvärvat sig egna gårdar enligt ovannämnda lag
år 1864. Dessutom förbjöds genom lag av den 10 april 1908 arrenden på
över 4,000 hektar.

För att skaffa medel till inköp av allmänningsbeten och till ökning av
allt för små bondgårdar bildades samtidigt en central jordbrukskassa, i
vilken staten ägde hälften av lotterna. Denna skulle också förmedla inköp
av jord till bondgårdar, granska de sökandes behov och lämplighet att
erhålla jord, verkställa ifrågakommande jordstyckning, lämna såväl
långvariga som kortare lån mot inteckning i egendomen eller annan säkerhet
samt övervaka användningen av till grundförbättringar beviljade lån.
Genom kassans förmedling bildade bondgårdar fingo icke delas eller samlas
flera på en hand utan särskilt medgivande.

Redan tidigare hade förekommit, att sammanslutningar av bönder tagit
kollektiva arrenden av godsjord, som delats till brukning av de särskilda
delägarna. (Jfr sid. 478.) Genom en lag av den 20 juni 1910 skapades
rättsbestämmelser för dylika kooperativa arrenden. Enligt denna lag skola
statens, kommuners och välgörande stiftelsers egendomar, vilka ej brukas
för ägarens räkning, vara tillgängliga för dylik utarrendering under
kontroll av jordbruksministeriet. På detta sätt har godsjord i stor utsträckning
(år 1912 370,000 hektar eller omkr. 6 proc. av rikets jordbruksjord)
utlämnats på arrende åt sammanslutningar av bönder och åt kommuner, vilka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>