Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Al - Alanin; se Äggviteartade ämnen - Alant; se Ålandsrot - Alauda; se Lärka - Albumin, Albuminat, Albuminoid, Albumoid, Albumos; se Äggviteartade ämnen - Alces; se Älg - Alchemilla; se Daggkåpa - Alder; se Al - Alfalfa; se Lucern - Alfågel; se Dykand - Algauboskap - Alger - Alinit; se Jordympning - Alkali - Alkalisk - Alkaloider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skall bliva fruktbar. Jfr. Förmultning,
Förvittring. Blekjord.
3. Norrländsk beteckning för gödselvatten.
4. Harvredskap. Se Harv.
Alanin. Se Äggviteartade ämnen.
Alant. Se Ålandsrot.
Alauda. Se Lärka.
Albumin, Albuminat, Albuminoid,
Albumoid, Albumos. Se Äggviteartade ämnen.
Alces Se Älg.
Alchemilla. Se Daggkåpa.
Alder. Se Al.
Alfalfa. Se Lucern.
Alfågel. Se Dykand.
Algauboskap. Bland Sydtysklands och
Schweiz’ till den korthornade boskapen, Bos
brachyceros, hörande nötboskapsraser har det
i Algau i den bajerska kretsen Schwaben
hemmahörande slaget gammalt anseende. Då på
1840-talet försök börjades att med
framstående utländska raser förbättra den inhemska
kreatursstammen (se Stamholländeri), infördes
även en stamhjord av A., vilken uppställdes
på Lindholmen i Södermanland, och senare
anskaffades stamhjordar för de norrländska
länen, liksom även enskilda personer skaffade
sig djur av denna ras. Den vann dock aldrig
synnerlig bevågenhet och har åter försvunnit,
men spår av korsning med densamma hava
hållit sig kvar bland den norrländska
boskapen. Rasen är av medelstorlek, färgen ljusare
eller mörkare gråbrun, kroppsbyggnaden
sluten, huvudet litet och brett med något insänkt
näsben, hornen fina, korta, riktade åt sidorna
och uppåt, halsen kort med stor dröglapp,
ryggen rak, korset brett, svansansatsen hög,
juvret medelmåttigt stort, huden tjock. Rasen är
medelgod som slakt-, drag- och mjölkboskap,
men senvuxen.
Alger, lägre blomlösa växter, vilka till
skilnad från svampar med tillhjälp av bladgrönt
bilda organiska ämnen av oorganiska; leva
mestadels i vatten; havsalger benämnas
vanligen tång. Alla a. rena vatten genom att
därur upptaga näring och avsöndra syre, som
syrsätter och förstör i vattnet förekommande
organiska ämnen. De innehålla växtnäring och
sönderdelas lätt, varför de, såväl tång som
sötvattensalger (vattensilke m. m.), förtjäna
tillvaratagas och användas för jordens gödsling.
Se Tång.
Alinit. Se Jordympning.
Alkali, gemensam benämning på kali,
natron och ammoniak.
Alkalisk, egentl. beskaffad såsom alkali, den
för alkalier utmärkande reaktionen. Se Bas,
Reaktion, jordens.
Alkaloider eller växtbaser. Begreppet kan
i en vidare bemärkelse inbegripa alla basiskt
reagerande, kvävehaltiga, av växter alstrade
organiska föreningar, således utom de s. k.
egentliga alkaloiderna även aminer,
ammoniumbaser, purinämnen m. fl. (se dessa ord).
Med egentliga alkaloider, i vilken mening
uttrycket vanligen tages, förstås växtbaser,
som innehålla en eller flera heterocykliska
kärnor som stomme, vilka kunna ha en mycket
invecklad byggnad, och vid denna stomme
andra, enklare atomgrupper bundna som
sidokedjor. I många fall utgöras a. föreningar av
en basisk grupp med en sur sådan, så t. ex.
atropin och kokain. Antalet kända a. uppgår
till inemot 300, men av dessa är endast ett
fåtal till sin kemiska byggnad bekant. A.
förekomma ganska allmänt hos växter, dock
till olika utsträckning hos olika växtgrupper.
Ett fåtal av dem äro vätskor (koniin och
nikotin de viktigaste), de flesta äro fasta, i regel
kristalliserade, färglösa kroppar, i fritt tillstånd
vanligen svår- eller nästan olösliga i vatten,
under det deras salter pläga vara lättlösligare.
A. utmärkas av en besk, bitter eller brännande
smak, som kan vara utomordentligt intensiv;
sålunda kan kininets beska smak förnimmas
ännu i så stark utspädning som 1 på 34,000. —
Dessa ämnens betydelse i växternas
ämnesomsättning är ej känd. De hava
säkerligen ej någon uppgift för den unga växtens
näring, utan äro sannolikt avfallsämnen från
ämnesomsättningen, som genom sin smak och
sin placering huvudsakligen i växtens ytligare
delar tjäna som skyddsmedel mot växtätande
djur. — En del a. äro på djurorganismen
overksamma, under det andra, då de införlivas
med denna, utöva en stundom utomordentligt
kraftig verkan. Vissa växtbaser, t. ex. atropin,
stryknin, nikotin, höra sålunda till de starkaste
växtgifter, man känner. Men å andra sidan
gör den för olika alkaloidgrupperna
karakteristiska fysiologiska verkan dem i stor
utsträckning till synnerligen viktiga läkemedel.
— Koniin, en av de enklast sammansatta
alkaloiderna (propylpiperidin, C8H17N), finnes
jämte två närsläktade a. i odörten, Conium
maculatum, en av våra giftigaste inhemska
växter. Koniinet förekommer mest i dess ej
fullt mogna frukter, men för övrigt spridd i
dess alla delar. Utgör en färglös, men i luften
snart brunfärgad olja med lukt påminnande
om råtturin, och skarp, tobaksliknande smak.
Dess giftverkan beror i främsta rummet på
förlamning av ryggmärgen och rörelsenervernas
ändapparater i musklerna. — Nikotin är
den giftiga beståndsdelen i tobaksbladen, där
det förekommer förnämligast bundet vid
äppelsyra. Det utgöres av
pyridyl-metylpyrrolidin, C10H14N2, och är en färglös, i luften sig
brunfärgande vätska med svag tobakslukt och
brännande smak. I röktobakssorter växlar
nikotinhalten mellan 0,6 och 4,3 %. Nikotinet
är ett utomordentligt starkt gift, men hör till
dem, som organismen lätt vänjer sig vid. Dess
giftverkan, beroende på förlamning (delvis på
retning) av vissa nervcellgrupper tillhörande
det autonoma (ej under viljans inflytande
stående) nervsystemet, yttrar sig i ett påskyndande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
