Lantmannens uppslagsbok / 58 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avelslån - Avelsvärde - Avelsägg - Avenbok - Avförande medel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Avelslån. Se Lånefond.

Avelsvärde, nedärvningsförmåga, är
beroende av den genotypiska beskaffenheten.
Säker nedärvningsförmåga förutsätter, att
individen är homozygot och besitter de
dominerande anlagen i de olika egenskapsparen. Jfr
Avel, Ärftlighet och Avkommebedömning.

Till skillnad från avelsvärde användes
bruksvärde som beteckning på ett djurs
beskaffenhet som bruksdjur. En
korsningsprodukt kan sålunda vara ett utmärkt bruksdjur
— mjölkko, arbetshäst, gödsvin — fast dess
olikartade anlag (heterozygota beskaffenhet)
ger detsamma ett osäkert avelsvärde.                L. N.

Avelsägg. Se Hönsavel.

Frukt av avenbok.

Avenbok, annbok, vitbok, Carpinus
betulus L., tillhörande hasselväxternas familj,
Corylaceæ, förekommer i vårt land vild,
huvudsakligen i södra Halland, Skåne, Blekinge
och sydligare delen av Småland. Den skiljer
sig från boken lättast genom de spetsade, i
kanten skarpt sågade bladen samt på de å
stammen befintliga längsgående åsarna. Frukten
är en ribbad nöt, som omgives av ett treflikat
hölster, vars mittflik är längst. A. har ej
några större fordringar på marken, även om
den når sin bästa utveckling på någorlunda
djup, sandblandad lerjord. Den förekommer
ofta i blandbestånd med bok och kan då
föryngras samtidigt med boken, då den lätt
självsår sig. Plantering av a. förekommer knappast.
Den växer i ungdomen något hastigare än
boken, varför sämre stammar av den förra
efterhållas vid de första gallringarna. Rena
avenboksbestånd kunna i Danmark lämna
5—6 m³ årstillväxt per ha. och vid 100 år nå
en höjd av 24 meter, medan höjden i de rena
bestånden å Öland blott är hälften så stor.
Virket utmärker sig för stor hårdhet, styrka
och varaktighet. Det är eftersökt för
slöjdändamål och betingar även i små dimensioner
gott pris.                G. Sch.

Avförande medel, laxermedel,
läkemedel, avsedda att igångsätta eller öka
tarmuttömningen. De stora vattenmängder, som
tillföras tarmkanalen med föda, dryck och
matsmältningssafter, uppsugas under normala
förhållanden till större delen jämte de genom
matsmältningen förberedda näringsämnena
genom tarmens blod- och lymfkärl. Uteblir
eller minskas denna uppsugning, så blir
tarminnehållet vattnigare än normalt och
tunnflytande, vilket retar tarmen till ökad rörlighet
och stegrad avföring av lösa exkrement
(diarré). Vissa salter, såsom glaubersalt och
bittersalt, som själva endast trögt uppsugas från
tarmen, kvarhålla vattnet genom det höga
»osmotiska tryck», de i lösning utöva, och
försvåra därigenom dess uppsugning ur
tarminnehållet. Läkemedel, som åstadkomma en
allmän, kraftig stegring av körtelavsöndringen,
öka avsöndringen av tarmsaft, varigenom
tarminnehållet utspädes, och verka därigenom
liksom de nyss nämnda medlen avförande.
Delvis härpå, delvis på en retning till stegrade
tarmrörelser, beror den avförande verkan av
arekolin, pilokarpin och fysostigmin (se art.
Alkaloider), vilka hava en viss användning i
djurmedicinen, ss. vid kolik hos häst etc. Genom
retning av tarmslemhinnan och därav
framkallade livligare tarmrörelser (ökad peristaltik)
utöva många avföringsmedel huvudsakligen
sin verkan, så t. ex. ricinoljan. På detta sätt
verka även ingjutningar av större mängder
vatten i ändtarmen (lavemang). — Det från
djurmedicinsk synpunkt viktigaste
avföringsmedlet är glaubersalt, natriumsulfat,
Na₂SO₄. Det bildar färglösa, vid förvaring
öppet i luften vittrande, i vatten lättlösliga
kristaller av salt och »kylande» smak. Gives,
löst i vatten, i en mängd av 200—300 gr. som
laxermedel åt fullvuxen häst eller ko, 25—50 gr.
åt svin. Djuren böra härvid, som för övrigt
i allmänhet efter ingivande av avföringsmedel,
hava riklig tillgång på dricksvatten. Verkan
inträder för de större djuren långsamt, i regel
först efter 1—2 dygn. S. k.
karlsbadersalt (konstgjort k.), som är en blandning
av natriumsulfat, natriumbikarbonat, koksalt
(och kaliumsulfat), har lindrigt avförande
verkan och användes i stor utsträckning vid
kroniska lidanden i fodersmältningsapparaten;
för häst och nöt 1—2 matskedar 2—3 gånger
dagligen på fodret. — Aloe, den intorkade
mjölksaften av en del afrikanska Aloe-arter,
bildar mörkbruna klumpar, som giva ett
gröngult pulver. Har en obehagligt bitter smak.
Är ett särskilt för häst mycket använt, säkert,
men långsamt verkande avföringsmedel. Ges
vanligen åt häst i en mängd av 30 gr.,
sammanältat med såpa till en boll av lämplig storlek.
Bör på grund av sin retande verkan på tarmen
undvikas vid inflammatoriska tillstånd i denna
— och överhuvudtaget ej givas utan veterinärs
ordination. — Ricinolja, en tjockflytande
ljusgul olja av fadd smak (se Ricinus), är ett
milt avföringsmedel, som stundom användes
för föl (50—250 gr.), svin (50—100 gr.), och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>