Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ben - Benbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkring 40 proc. fosforsyra och 50 proc. kalk.
På grund av detta sitt innehåll av
växtnäringsämnen kunna b. användas för jordens
gödsling, vartill de på grund av sin ytterst
långsamma sönderdelning i jorden beredas på olika
sätt. Ett sådant är bränning och malning av
den erhållna benaskan, vilket dock medför
förlust av de organiska ämnena, däribland
kvävet. Kompostering med fuktning med
gödselvatten, som även använts, upplöser
benen alltför långsamt. Om b. blandas med
osläckt kalk, förenar sig denna med fettet till
kalksåpa, varigenom benen bliva torra och
lättare kunna krossas till b.-mjöl under
bevarande av hela deras innehåll av växtnäring.
Detta vinnes ock genom begjutning av krossade
b. med koncentrerad svavelsyra, som de insuga,
varigenom erhålles ett halvsuperfosfat med
övervägande difosfat, som är lättlösligt i
markvätskan. (Se Fosfat.) Denna metod kan
till följd av svavelsyrans frätande egenskaper
knappt förordas till användning vid jordbruket.
Mest hava b. beretts till benmjöl. (Se d. o.) H. J. Dft.
3. Krossade ben utgöra ett gott
fodermedel för fjäderfä. Benen böra
ovillkorligen vara friska samt råa och krossas så väl
som möjligt antingen för mindre fjäderfäflockar
med en hammare mot en sten eller med
benkross. Krossade råa ben ätas gärna av höns
och kalkoner och bidraga till att djuren erhålla
tillräckligt med fosforsyrad kalk samt övriga
animaliska ämnen. A. Stahre.
Benbrott. Brott förekommer oftast å
extremiteternas ben, stundom å huvudets
(underkäken, hornkvicken, hjärnskålen) eller bålens
(revben, hals- och ryggkotor). Brottet kallas
ofullständigt, då endast en spricka
uppkommit, fullständigt, då
brottändarna äro rörliga och förskjutna mot
varandra, enkelt, då endast en brottspringa
finns, splittrat, då benet krossats i flera
stycken, samt öppet, då även huden
skadats, så att benändarna sticka ut eller ett sår
leder in till brottstället. Brott på
hjärnskålens ben eller på de första halskotorna
(t. ex. då djuret störtar på huvudet) medför
vanligen ögonblicklig död, och vid brott på
ryggkotor inställer sig vanligen på grund
av skada å ryggmärgen fullständig förlamning
och känslolöshet i den bakom brottstället
liggande delen av kroppen. Revbensbrott
äro ofta svåra att bestämma; stundom
iakttages vid brottstället en inbuktning och stark
ömhet samt något påskyndad andning åtföljd
av ett skrapningsljud (krepitation) vid varje
andetag och någon gång även förskjutning av
brottändarna. Vid brott å de främre revbenen
äro symtomen häftigare och visa sig i svårighet
att röra sig, stönande andning, stark svettning
och stundom död inom kort till följd av skador
A de större blodkärlen i brösthålan eller
brösthinneinflammation. B. å
extremiteterna visar sig genom stark hälta eller
oförmåga att stödja på benet, ofta förkortning av
lemmen genom brottändarnas förskjutning,
ansvällning och stark ömhet omkring
brottstället samt abnorm rörlighet av den nedom
brottstället liggande delen, varvid ett
skrapande ljud kan iakttagas, då brottändarna
skrapa mot varandra. Brott å ben, som
omgivas av starka muskelmassor, såsom överarm
och lårben, äro ofta svåra att bestämma, men
den abnorma rörligheten och oförmågan att
stödja på benet giva oftast säkert utslag.
Bäckenbrott äro även svåra att
igenkänna men kunna vanligen hos häst och nöt
påvisas vid undersökning genom ändtarmen,
då rörlighet mellan brottändarna ofta kan
kännas. Behandlingen vid b. går ut på
att först bringa benändarna i rätt läge och
sedan kvarhålla dem där, tills läkning skett.
Denna sker, i det att runt omkring brottstället
bildas en valk av en bindvävsartad vävnad
(callus), som sammanhåller brottstyckena och
småningom förbenas. Tiden för läkningen är
olika hos olika djurslag och även beroende på
brottets beskaffenhet, i allmänhet hos hästar
2—4 månader, hos smärre husdjur (får, svin,
hund) endast 1—11/2 månad. Om brottändarna
under läkningen icke hållas fullständigt orörliga,
kan någon verklig förbening icke komma till
stånd, utan föreningen sker genom en
bindvävsartad substans, så att en viss rörlighet
mellan benändarna kvarstår, och stundom
kan t. o. m. bildas en verklig ledgång, s. k.
falsk led (pseudarthros). Kunna
benändarna ej bringas i sitt rätta läge utan
förskjutas över varandra, kan sammanläkning
visserligen ske, men benet blir förkortat,
krokigt eller skevt, och djuret kommer att
halta.
Behandling av b. hos husdjuren med
utsikt till fullt återställande kan därför
företagas endast i det fall, att benändarna kunna
fixeras i sitt rätta läge tillräckligt länge, för
att läkning må kunna ske. Hos de större
husdjuren kan detta oftast icke ske på grund av
de allt för starka muskelkontraktionerna, som
förskjuta benändarna, och omöjligheten att
anbringa tillräckligt starka förband för att
hålla brottändarna i rätt läge samt svårigheten
att under tillräckligt lång tid hålla djuren i
stillhet. B. hos fullvuxna hästar och nötkreatur
föranleda därför i de flesta fall nedslaktning,
och de enda brott, som med fördel hos dem
kunna behandlas, äro enklare bäckenbrott, där
endast stillhet behöves för läkningen, samt
ofullständiga brott av lemmarnas nedre ben,
såsom kot- och kronbensbrott, där tillräckligt
starka stödjeförband kunna anläggas. Hos
unga djur, föl och kalvar, ävensom hos mindre
husdjur kunna även andra brott å lemmarnas
ben, även mera komplicerade sådana, ofta med
fördel behandlas, men avgörandet, om
behandling bör företagas eller ej, ävensom anläggandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
