Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berkshiresvin - Bertram - Besiktning - Besksöta - Beskattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ras. Den har därigenom utvecklats till en
medelstor, glänsande svart ras med vita strumpor
samt vit svansspets och bläs. Huden har skär
färgton. Trynet är kort, brett, aldrig
uppnosigt. Rasen värderas i England för sitt jämna
hull med övervägande magert fläsk med jämnt
inblandat fett, sina jämnt rundade former,
utmärkta skinkor och goda fruktsamhet.
Rasen har tidigare använts i Sverige för
korsning, varav dock inga spår numera finnas.
Bertram, Pyrethrum roseum Lindi., från
Kaukasien, mångårig ört, till 7 dm. hög, med
dubbelparbladigt delade blad och rosenröda,
prästkragliknande blomkorgar i juni—aug.
Lämnar s. k. persiskt insektspulver och odlas
i åtskilliga varieteter som prydnadsväxt.
Plantor uppdragas bäst av frö, som utsås i sval
bänk och sedan utskolas på kalljord; förökas
även lätt genom delning. G. L—d.
Besiktning. § 22 allm. nyttj .lagen av 14/6
1907: »vill jordägaren under arrendetiden
anställa besiktning å fastigheten, vare arrendatorn
pliktig lämna tillträde till densamma. Om
tiden för besiktningen bör jordägaren i god tid
förut underrätta arrendatorn» (gäller både
jordbruks- och lägenhetsarr.) Ekonomisk b.,
se Boställe o. Arrende: kronoarrende. E. T.
Besksöta. Se Solanum.
Beskattning. Jordbrukets utskylder
utgjordes i äldre tid av åtskilliga gärder och besvär,
vilka efter hand sammanfördes under
benämningarna ränta och tionde. Denna
beskattning var grundad på en vid fastighetens
skattläggning och åsättande av mantal gjord
uppskattning av hemmanets ägor och dess
medelavkastning. Ifrågavarande utskylder,
som tillsammans bruka betecknas som
grundskatter, utgjordes ursprungligen i vissa
persedlar bestående i ortens viktigaste
produkter. Grundskatterna äro numera genom beslut
vid 1885 och 1893 års riksdagar avskrivna
(efterskänkta).
Statens ytterligare skattebehov fylldes av
särskilt åtagna tillfälliga bevillningar.
Allmän bevillning blev efter hand
benämning på den skatt, som riksdagen för
varje finansperiod beslöt upptaga till täckande
av den del av statsutgifterna, som icke täcktes
av övriga skatter och statsinkomster. Den
direkta statsbeskattningen kom på detta sätt att
bestå huvudsakligen av bevillning av
fast egendom och av inkomst,
därvid bev. av fast egendom utgick i förhållande
till, icke den verkliga utan den
beräknade inkomsten, nämligen 6 % å
jordbruksfastighets och 5 % å annan fastighets
taxeringsvärde, sådant detta utgått ur de periodvis
återkommande allmänna fastighetstaxeringarna.
Genom kommunalförfattningarna av år 1862
lades bevillningen till grund jämväl för den
direkta beskattningen till kommunen. Att
gälla vid sidan av bevillningen antog 1902 års
riksdag en ytterligare statsskatt,
inkomstskatten, som, ehuru i övrigt byggd på
mera moderna grunder, likväl i fråga om inkomst
av fast egendom upptog bevillningens metod
att utan vidare beräkna inkomst av
jordbruksfastighet till 6 % och av annan fastighet till
5 % av taxeringsvärdet. Enligt 1910 års
skattereform, varigenom inkomstskatten av 1903
utbyggdes till en inkomst- och
förförmögenhetsskatt, lades till grund
för beskattningen den verkliga
inkomsten jämväl av fast egendom. Inkomst- och
förmögenhetsskatten avsåg att ersätta båda
de förutvarande statsskatterna:
inkomstskatten och bevillningen; men på grund av
bevillningens uppgift att utgöra grundval för den
kommunala beskattningen kunde den icke
helt slopas, utan bibehölls nedsatt till 1/10 och
är numera allenast till formen en
statsskatt, i det statsverket överlämnar den i
statskassan inflytande allmänna bevillningen till
landstingen och med dem likställda städer.
För 1920 års riksdag framlade K. M. förslag
till ny kommunalskattelag, enligt
vilket kommunernas skattebehov skulle
uttagas genom en fastighetsskatt, en
näringsskatt, en kommunal inkomstskatt och en
kommunal progressivskatt. Förslaget antogs
icke av riksdagen, som i avbidan på ytterligare
utredning av kommunalskattefrågan antog en
provisorisk anordning att gälla för åren 1921—
1924. Detta provisorium innebär huvudsakligen
följande. Vid sidan av den såsom hittills på
grundval av bevillningen utgående
kommunalskatten ställdes en kommunal
progressivskatt. Men bevillningen
reviderades, särskilt i vad avser fast egendom. Ty
enligt skatteprovisoriet skall utöver
fastighetsbevillningen, som enligt vad nyss nämnts
utgår i visst förhållande till fastighets
taxeringsvärde, inkomstbevillning erläggas för det
belopp, varmed den verkliga inkomsten av
fastigheten må överstiga den beräknade,
genom fastighetsbevillning beskattade. — Den
kommunala progressivskatten beräknas å det
till statens inkomst- och förmögenhetsskatt
beskattningsbara beloppet. Sjuttiofem procent
av skattebeloppet (kommunandelen) användes
till täckande av vederbörande kommuns,
församlings eller skoldistrikts eget
inkomstbehov, tjugufem procent (utjämningsandelen)
må efter K. M:ts beslut uttagas till understöd
för särskilt skattetryckta kommuner. Av en
kommuns hela inkomstbehov, som skall genom
uttaxering fyllas, får icke mer än en fjärdedel
uttagas genom progressivskatt; eventuellt
överskott av kommunandelen bortfaller alltså.
Bevillningen, inkomst- och
förmögenhetsskatten samt den kommunala
progressivskatten bestämmas var för sig genom särskild
taxering, som grundad på självdeklaration
verkställes av taxeringsnämnd och
prövningsnämnd. Besvär över prövningsnämnds beslut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
