Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beteshagar, skogar, på ängar och insådda vallar
efter slåttern samt på trädan. I skogs- och
fjälltrakter hållas djuren fortfarande rätt
allmänt på skogs- och fjäll-b., ofta vid
särskilda fäbodar (se Fäbod). Den särskilt under
torra högsomrar knappa tillgången på
betesväxtlighet i förening med betesdjurens oroande
genom flygfä, »åt», samt kreaturens åverkan
på skogsplantor och ungskog gör dock, att
skogsbetet ofta lämnar snarare förlust än
vinst, varför strävandena att höja djurens
och skogens avkastning rätt allmänt lett till
betesgångens inskränkning och ersättning med
stallfodring under en del av sommaren. På
slättbygden genomfördes detta redan tidigare.
Betning å trädan och skogen är där bortlagd,
och det vanliga har varit, att hagmarkerna, där
sådana funnits, använts för arbetslediga
dragare, ungdjur och sinkor, under det att de
mjölkande korna, för vilka hagarna under
större delen av sommaren varit för litet
givande, stallfodrats, tills de kunnat släppas å
de åt er vuxna ängarna och vallarna. Till
betningens inskränkande har i någon mån bidragit
en önskan att så fullständigt som möjligt samla
kreatursgödsel för åkern. — Mot denna
utveckling har en reaktion inträtt, först på Skånes
och närliggande landskaps fruktbara
slättbygder, där man redan över 1/2 århundrade
allt mer allmänt låter flertalet djur gå
tjudrade på oslagna vallar och grönfoderskiften.
Men även i övriga delar av landet har
insikten om betningens fördelar (se nedan) på
senaste tid allt mer gjort sig gällande, och man har
börjat att åter utsträcka den, främst för
ungdjuren men även för de äldre, bland dem även
för de högmjölkande korna, och även ägna
omsorg åt betets förbättrande och skötande
samt att anlägga särskilda betesvallar (se
Betesmark) eller inrätta betesgårdar särskilt för
ungdjurs uppfödning. Se Andelsbeten,
Hingstuppfödning.
Betningens fördelar. Där
betningen rätt skötes, kan den ej blott bereda
kreaturen tillfälle till en särskilt för ungdjurens
utveckling särdeles nyttig vistelse ute i fria
luften under stärkande rörelse utan även ett
fullt underhåll, som framkallat väl så stor
tillväxt och lika hög avkastning av mjölk, som
nås vid innefodring. Ungnöt och unghästar
hava på goda beten kunnat öka i vikt 0.6—0.9
kg. i dygnet och kor kunnat hållas vid hög
mjölkning även utan tillskott av kraftfoder.
För avelsdjuren har betningen medfört högre
dräktighetsprocent och minskat antal
kastningar. Dessa goda resultat bero till stor del
på de unga växtdelarnas rikedom på lätt
smältbar äggvita och på deras halt av lecitin och
vitaminer (se d. o.).
Vid en omsorgsfull skötsel av betet har också
växtbeståndet bibehållit sig tätare och
avkastningen blivit större än på slåttervallar eller
ovårdade betesmarker. Under det att de förra
vanligen lämna 2,000—4,000 kg. hö,
motsvarande 800—1,600 f.enh. och de senare oftast
ej 1/5 så mycket, hava väl vårdade och använda
betesvallar lämnat ända till 2,000—3,000
f.enh. Detta gynnsamma resultat beror delvis
därpå, att växtligheten å väl skötta beten
lider mindre av torka, emedan den avdunstande
ytan är mindre, då växterna ej få skjuta i
höjden; delvis därpå att plantorna ej mattas
genom fröbildning, för vilken näring drages
från övriga delar till frukten. Jordens
mullhalt har enligt gjorda iakttagelser ökats i väl
skötta betesmarker och likaså antalet
daggmaskar, som både vittna om och befordra
jordens fruktbarhet.
Slutligen medför betning arbetsbesparing,
då skörden av fodret utföres av djuren själva,
samt arbetet med djurens utfodring och
ryktning samt gödselns utförning ur stallarna till
större delen bortfaller.
Förutsättningen för betets
bästa utnyttjande är, att det erbjuder
jämn och riklig tillgång på smaklig föda, samt
att betningen ordnas så, att djuren i allo
befinna sig väl under densamma. Dessa
förutsättningar kunna för de vuxna djuren väl fyllas,
då djuren gå tjudrade på rika grönfoderfält
eller oslagna vallar, men övriga betesmarker
fordra i allmänhet en planmässig omvårdnad
för att lämna djuren ett jämnt, gott underhåll
(se Betesmark); om betet ej är fullt tillräckligt,
bör tillskott i kraftfoder eller grönfoder givas.
Den första tiden efter utsläppningen medför
ofta en tillbakagång i djurens hull och
avkastning, beroende dels på övergången från hel
eller övervägande torrfodring till det saftiga
betesfodret och därav förorsakad diarré, dels
på förkylning. Detta undvikes genom att
djuren under första tiden få gå på b. blott en
del av dagen och jämte detta även få torr
innefodring, dels därigenom att ungdjuren
fodras mera sparsamt under vintern; den
mindre starka viktsökningen under vintern
mer än uppväges genom att djuren redan från
början bättre tillgodogöra betet och under
sommaren utvecklas så, att viktsökningen på
hela året blir större än vid stark vinterfodring.
Betningen bör börja tidigt och på varje del av
betesmarken avbrytas, innan betet blir för
hårt utätet, samt åter förnyas, så snart gräset
återvuxit; betesväxterna böra aldrig få gå i
blom utan vad djuren lämnat noga avslås.
Värdering av b. Vid
kontrollräkenskaper över kreaturs avkastning bör b.
värderas efter den mängd foder, djuren på grund
av sin levande vikt och avkastning anses fordrat.
Härvid brukar betet räknas till det antal
foder enheter, som djuren beräknas behöva,
sedan därifrån avdragits det antal foderenheter,
som djuren erhållit som tillskottsfoder.
Uppskattning av från betet hämtad
fodermängd kan göras på grund av djurens vikt
och avkastning. Under antagande, att djurens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
