Lantmannens uppslagsbok / 109 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bete - Betesmark

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

underhåll kräver ett antal foderenheter
motsvarande ¹/₁₅₀ av djurets levande vikt,
produktion av 1 kg. mjölk 3 foderenheter samt
1 kg. tillväxt 8 (7—9) foderenheter, har betet
avkastat i foderenheter:
djurens medelvikt/150 X betesdagar + producerad
mjölk i kg. X 3 + kg. viktsökning X 8,
varifrån avdrages det antal foderenheter, som givits
djuren som tillskottsfoder. Medelvikten
erhålles av medeltalet av begynnelse- och
slutvikten.

Då emellertid viktsökningen är svår att
noga bestämma till följd av djurens olika starka
bukfylla samt foderåtgången för kg. tillväxt
växlar rätt mycket, har vid Centralanstalten
för praktiskt behov förbrukningen av
betesfoder beräknats sålunda:

	f.e. pr dygn
kalvar intill 3 mån. . . . . . . . . . . .	3
kalvar 3—12 mån. . . . . . . . . . .	3.5
ungnöt 1—2 1/4 år . . . . . . . . . .	4.5
dräkt, kvigor över 2 1/4 år . . . . .	5.5
sinkor och lågmjölkande . . . . . .	5.4
högmjölkande kor (i medeltal) . .	7.7
unghästar . . . . . . . . . . . . . . . . .	6
unghingstar . . . . . . . . . . . . . . . .	7
arbetshästar . . . . . . . . . . . . . . .	8

2. Rätt till bete. Enligt B.B. kap.
11 och K. f. om ägors fredande den ²¹/₁₂ 1857
må ej någon driva eller valla sitt fä å annans
enskilda skog eller mark, men däremot anses
till flere ägare hörande ohägnad mark till
gemensamt mulbete upplåten, om ej
annorlunda avtalats. Då hägnad i vidsträckta
skogs- och utmarker blir alltför virkesödande och
kostsam i förhållande till dylika markers värde
och avkastning samt det dessutom är svårt att
övervaka, att hägnaden därstädes förblir i
fredsgillt skick, så att den fredar
kreatursägaren från ansvar för den ofred djuren kunna
göra på annans mark, hava de flesta större
utmarker, som tillhöra flere ägare, förblivit
ohägnade och upplåtna till gemensamt mulbete.
Detta medför ofta stort men för skogens
återväxt. Kreaturen avbita unga skott, nötkreatur
och hästar på barrträd huvudsakligen på våren,
då skotten äro saftiga och gräsbetet knappt,
men får och getter vid alla tider på året.
Lövträd skadas lika mycket av hästar och nöt som
av får och getter. Dessutom avbeta djuren
unga skogsplantor tillsammans med gräset, och
större djur nedtrampa dem. Denna skada är
stor isynnerhet på öppna ytor, där skogssådd
eller plantering skett, och dit kreaturen lockas
av det saftigare bete, dylik mark erbjuder.
Bestämmelsen om gemensamt mulbete å
ohägnad mark strider därför starkt mot
skogsvårdsintresset och är desto mer obillig gent
emot skogsägare, som enligt 1903 års lag om
vård av enskilda skogar (se Hägnadsskyldighet,
Skogslagstiftning) åtgärder för skogens
återväxt kunna åläggas skogsägaren, vilken däremot
ej är skyddad för återväxtens skadande av
andras betesdjur och genom lagligt gällande
avtal kan vara hindrad att hägna.

Till skydd för skogens
återväxt är dock genom K. k. ²⁸/₁ 1876 med
senare tillägg förordnat, att å ohägnad mark,
som anses vara till gemensamt mulbete
upplåten, skall, därest samtliga delägare ej
annorlunda överenskomma, betande vara förbjudet
(i de flesta län) hela året av getter och under
årets första hälft av får; i vissa län är dock
förbudet beträffande får på grund av senare
kungörelser ej inskränkt till blott en del av
året; dock är det delägare i betesmarken icke
förmenat att å sitt eget område beta getter
och får, så vida han om dem håller sådan
vård, att de icke inkomma på annans område;
varförutan K.B., därest i något län jämkning
i den stadgade fridlysningstiden skulle för
något år finnas av särskilda förhållanden påkallad,
äger att därom hos K. M:t göra hemställan.

Mulbete å allmänna skogar, för
vilka hushållningsplan blivit fastställd, är
tillåtet endast enligt den fastställda
hushållningsplanen eller domänstyrelsens särskilda
medgivande, såvida ej rätt till bete finnes på
grund av äldre resolutioner eller
överenskommelser eller enligt urminnes hävd (K. f. om
hushållningen med allmänna skogar 26/1 1894).

Förbud att släppa tjur över 6
månader eller hingst över 1 år gammal å
samfälld betesmark, med mindre alla delägarna
det medgiva, kan av konungen utfärdas efter
framställning av ortens hushållningssällskap
och landsting (Lag ²⁰/₆ 1918).

Betesmark. Som b. ha sedan gammalt
använts skogs-, hag-, strand- och fjällmark.

Skogen lämnar i regel blott svag
betestillgång. Den starka beskuggningen hindrar
en kraftig tillväxt av för djuren smakliga
växter, och de, som där nå en frodig utveckling,
ss. ormbunkar, skogsfräken, stinksyska,
mjölkört, nässlor m. fl., ätas ej gärna av djuren.
Mestadels, särskilt i den på morängrus växande
barrskogen, är jordmånen så mager, att
huvudsakligen mossor och lavar, bärris och ljung
bilda växtligheten, och det gräs, som ingår i
densamma, utgöres av den torra och magra
kruståteln; skeplingarterna äro snart sagt de
enda för djuren smakliga örterna. Om än skogen
under försommar och höst kan lämna ett
medelmåttigt bete, är detta under torra högsomrar
alldeles otillräckligt. Fördelaktigt är dock, att
betesdjuren hava tillfälle att från egentlig
betesmark söka sig in i närgränsande skog,
där bärris lämnar dem en begärlig och hälsosam
omväxling med betesgräset.

Hagmarkernas växtlighet utgöres
vanligen till stor del av smakliga växter, ss.
backanis, kummin, kråk-, häck- och
skogsvicker, käringgigel, klöverarter, lundnäva,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>