Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betäckning - Bevattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjänstedugliga tjurar, vid över 15 års ålder finnas.
För att avelstjuren må bevaras tjänsteduglig
så länge som möjligt, bör han erhålla daglig
motion samt hållas i medelgott hull, varjämte
slappande och starkt skrymmande fodermedel
böra undvikas.
Hondjurens första användning till avel bör
rätta sig efter deras utveckling och kraft.
Storvuxna, kraftigt utvecklade kvigor kunna
betäckas vid 1 1/2 à 2 års ålder, klent byggda
och sent utvecklade böra betäckas först vid
2 à 2 1/4 år.
Hästar. De kallblodiga hästarna, som i
regel äro tidigast utvecklade, kunna användas
till avel vid 3 års ålder; varmblodiga hingstar
och ston däremot helst först vid 4 år. Första
året hingsten användes, bör han ej få betäcka
mer än 25—30 ston, äldre hingstar kunna
däremot betäcka 60 à 80 ston årligen. Äldre
hingstar böra ej gärna betäcka mer än 2 ston
dagligen, yngre hingstar blott ett. För att
bevara hingstens avelsduglighet bör han hållas
vid gott hull samt få daglig motion, gärna,
om så ske kan, genom lämpligt arbete.
Varmblodiga hingstar äro vanligen avelsdugliga
ännu vid 20 à 25 år, grövre kallblodiga
hingstar till 15 à 18 år. B. sker i regel på våren.
Fölstoet är vanligen brunstigt, fast icke alltid
synbart, nionde dygnet efter fölningen. Har
befruktningen icke ägt rum, återkommer
brunsten vanligen efter 8 à 10 dagar. Ibland vill
stoet, trots synbar brunst, icke mottaga
hingsten. Det kan då, om en stunds sällskap med
hingsten ej gör verkan, vara lämpligt att tvinga
stoet genom försiktig användning av broms.
Vid parningen bör stoet ej vara svettigt eller
ansträngt. Omedelbart efter parningen bör
det motioneras en stund i skritt. På nionde
dagen efter betäckningen prövas stoet ånyo.
Är det då avvisande, har sannolikt befruktning
ägt rum. I allmänhet växlar dräktighets
procenten efter en normal hingst mellan 50 och 70.
Om inskränkning i rätten att tillhandahålla
hingst till b., se Hästavel.
Får. Fåren böra ej användas till avel före
1 1/2 års ålder. De bagglamm, som icke skola
användas till avel, böra därför kastreras (vid
6 veckors ålder), och honlammen böra efter
avvänjningen avskiljas från den övriga hjorden,
så att b. ej äger rum. Denna sker i regel på
hösten. Vid fri b., då baggen får gå hos
tackorna dygnet om eller endast på nätterna,
anses en bagge kunna betäcka 40 tackor.
Uttagas de brunstiga tackorna och tillföras baggen
en i sänder, kan en fullvuxen bagge betäcka
80 à 100 tackor årligen. I senare fallet
använder man en s. k. proberbagge för att uppsöka
de brunstiga tackorna. Proberbaggen hindras
att betäcka, genom att ett skynke bindes under
buken.
Svin böra icke användas till avel, förr än
de nått en levande vikt av omkring 100 kg.
eller en ålder av 8 à 10 månader. En fargalt
kan betjäna 25 à 30 suggor per år eller, om
betäckningarna äro någorlunda jämnt fördelade
under året, 50 à 60. Han bör ej betäcka mer
än två suggor på samma dag. Betäckningen
sker bäst genom suggans insläppande till
fargalten. Dennes kätte bör därför vara rymlig
och försedd med lämpligt golv, så att galten
får gott fotfäste under parningen. Lämnar
galten utmärkt avkomma, bör han bevaras för
avel så länge som möjligt. Detta sker genom att
galten skyddas för överansträngning, erhåller
riklig motion samt utfodras så, att han hålles
i måttligt hull, och erhåller rikligt kraftfoder
vid trägnare tjänstgöring. Oftast utgallras
fargaltarna vid 5 à 6 års ålder, men man har
många exempel på att väl skötta galtar varit
utmärkt avelsdugliga vid betydligt högre ålder.
Vid lämplig skötsel av suggan kan hon bevaras
avelsduglig, tills hon är 10 år och däröver. L. N.
Bevattning. Redan i förhistorisk tid har
b. av fälten använts som ett kraftigt medel att
framkalla rika grödor i länder, där
nederbörden ej motsvarar jordens alstringskraft.
Forntidens meder, perser, assyrier, kineser, egypter
och etrusker utförde storartade damm- och
kanalanläggningar för att samla och över fälten
sprida flodernas vatten och åstadkommo
härigenom en stor fruktbarhet, där numera öknen
inträngt sedan bevattningsanläggningarna fått
förfalla. Då i nuvarande tid dylika gamla
kulturländer läggas under odling, ss. redan skett
i Egypten och förberedes i Mesopotamien,
grundas detta på bevattningsanläggningarnas
förnyande. Den blomstrande odling, som var
utmärkande för morernas välde i Spanien
under medeltiden, berodde också till stor del
på b. och har försvunnit med dennas
upphörande. Endast i norra Italien och i Kina höllos
de gamla anläggningarna alltjämt vid makt,
och tack vare dem höra dessa trakter till de
fruktbaraste i världen. Från Lombardiet
hava tyskarna lärt bevattningskonsten, vars
teori och praktik de framför andra utvecklat.
I senaste tid har kloakvattnet från stora städer
kommit till användning, i närmaste hand för
att oskadliggöra orenligheter, som hota att
förpesta vattendrag, i vilka de uttömmas, men
också med den största framgång i avseende
på de skördar, som därmed vunnits.
Av de skandinaviska länderna har blott
Danmark i något större utsträckning använt
b., och med dess hjälp hava ofruktbara hedar
förvandlats till fruktbara ängar. I Sverige
uppstod på 1840-talet ett livligt intresse för
denna sak, undervisare anställdes, vilka i
Tyskland inhämtat kännedom om
bevattningskonsten, åtskilliga konstvattningsängar anlades
även, men flertalet av dessa har sedan
förfallit eller odlats till åker, och numera äro dylika
anläggningar få och de, som underhållas. i gott
stånd, än färre. B. kan visserligen ej få deri
betydelse hos oss som i länder med torrt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
